Ser på undercover på trean nu.

Varför blir jag äcklad av tjocka människor? Någonstans måste det bottna i ett förakt för mitt eget utseende och min egen vikt. Jag kämpar dagligen för att känna mig snygg, sexig och åtråvärd men tyvärr verkar jag misslyckas.

Jag känner mig inte sexig längre. Nästan aldrig. Inte ens när jag har sex känner jag mig vacker och åtråvärd. Jag undrar när jag blev sån. Förut kunde jag slänga allt sånt ifrån mig, men nu känns det bara så hopplöst. Inte ens när jag är upphetsad glömmer jag hur jag ser ut längre. Det är för jävla sorgligt.

Ett sånt sätt att tänka förstör bara. Det gör det svårare för vårt förhållande att fungera utan problem.

Jag undrar om jag förstör för mig själv när jag tänker på det här viset. Kan man börja äta sundare och motionera mer när man föraktar sig själv? Finns det överhuvudtaget någon vilja att ta hand om sin kropp när den äcklar en?

Och hur ska jag någonsin kunna känna mig snygg när alla kläder är antingen tält eller designade för tanter på 50+? Mönstrat OCH glitter är inte snyggt. Jag vill också kunna ha kläder jag trivs i.

Dilona - Fat Bitch On a Diet. Så är det faktiskt, även om det sällan verkar så. Hela sommaren tillbringade vi hos sambons föräldrar i Norrland, med fet mat och stillasittande jobb och med förödande konsekvenser för figuren.


De flesta dagarna känner jag mig himla bra. Jag är snygg när jag kollar mig i spegeln (vissa väl valda vinklar och poser) och jag trivs med mig själv. Andra dagar är min övervikt så uppenbar. Igår gick jag och sambon fram och tillbaka till stan, en tur på ca 4 km. Idag har jag ont i knän och rygg. Det händer sällan, men när det händer blir det så uppenbart att min vikt är farlig för mig och att jag måste göra något åt det. Innan sommaren gick jag på gymmet tre gånger i veckan ungefär. Nu efter sommaren har det blivit mer sällan, men jag känner att jag är på gång igen.


Har nu registrerat mig på viktklubb.se där jag tidigare haft ganska goda resultat. Nu ska jag ta tag i mig själv, rycka upp mig, ta mig i kragen och få nån jävla ordning på det här. Tjugo år gammal och med knäproblem, det funkar inte längre.

Jag har undvikit att skriva om vikt i den här bloggen ett tag. Det känns så himla jobbigt att skriva om det när det bara går värre och värre för mig. Sommaren här i norrland hos sambons föräldrar har inneburit massor av fet och äcklig mat. Jag gick ner lite i vikt innan sommaren genom träning och nyttigare mat. Trots att jag hållit igen så gott jag kan i sommar så har jag gått upp det jag gick ner, och dessutom lagt på mig mer. Därför känns prat om vikt så jäkla pissigt just nu.

Ändå känner jag att det är dags, mina väldigt goda väninna innid skrev igår kväll ett inlägg om häxjakten på smala människor (ja så är det tyvärr) och det är verkligen läsvärt.

Det är inte bara vi tjockisar som har folk som lägger sig i vad vi äter eller inte äter. Alla som inte uppfattas vara inom det 'normala' viktspannet utsätts för matvakter. All hets kring normalitet leder till ångest och störda tankar. Vi behöver få bli lämnade ifred för att kunna ta det lugnt och inte känna matpressen.

Jag tycker dessutom att det råder sådan dubbelmoral kring smalhet. Innid, min väninna är smal (bra för henne, hon kommer slippa överviktrelaterade sjukdomar) och får ofta höra att hon är just för smal. Folk kommenterar hennes ätande och verkar vilja mata henne. An någon anledning ses hennes smalhet som något farligt och läskigt, folk skulle vara gladare om hon gick upp i vikt verkar det som. Vad som är väldigt konstigt är hur det är det helt motsatta när det kommer till kändisar. I kändisvärlden är man bättre ju smalare man är. Innid, du är fantastisk, men i Hollywood skulle det säkert vara så att du skulle kunna gå ner något kilo och bli ännu bättre. Är det inte sjukt? Vi vill ha våra kändisar magra och våra vänner lätt överviktiga.

Normalitetsnormen i samhället får oss alla att må dåligt. Alltid finns det något område där man helt enkelt inte duger och där andra människor går in för att förändra en. Min vikt får mig att må dåligt både psykist och fysiskt. Psykiskt därför att andra människor har svårt att acceptera mig, jag själv har inget problem med min person för att jag är tjock . Fysiskt mår jag dåligt eftersom vikten knäcker mina knän, min rygg, min ork. Jag vill gå ner i vikt för att rädda min kropp, men mitt psykiska välmående ska inte behöva vara beroende av min vikt. Att min vikt är ett problem förstår jag, min kropp ska inte behöva utsättas för något sånt här. Men att Innids vikt ska vara ett problem gör mig förbannad. Hon har inga fysiska skäl till att förändra sig, ändå känner hon att människor vill ändra på henne. Varför vaktar vi på och ska försöka förändra människor som inet har några hälsomässiga skäl att förändra sig? Andra människors åsikter om våra kroppar ska inte behöva spela sådan stor roll.

Det är dags att låta människor vara sig själva och det är dags att sluta försöka förändra sina vänner. Det hjälper ingen, istället skapar det ångest.

Det var ett tag sen sist, så kanske är det dags nu. Jag känner mig sådär äckeltjock igen. Det är så, ibland är jag bara tjock och det är ganska okej, men nu har jag blivit äckeltjock. Håret är fett jämt, jag orkar inte sminka mig och hållningen (som vanligtvis är toppen) bara försämras. När den vanliga tjockheten inte får mig att må särskilt dåligt så får äckeltjockheten mig att vilja dra något gammalt över mig.

Jag känner mig obeväm i min kropp. Klumpigheten kommer över mig och gör allt värre. Hemma i Växjö kan jag träna, äta den mat jag vill och vara fri att göra, säga och tycka som jag vill. Här känner jag mig så instängd och insnärjd i allt. Jag känner mig ofri att uttrycka mina åsikter, jag vet att de inte gillas av sambons familj. Jag decimeras till något obetydligt utan åsikter. Det blir så konstigt, för när jag säger något jag tycker så tittar de på mig oförstående. Jag känner mig så jäkla dum i huvudet. Ändå vet jag att det inte är något fel på mig eller mina åsikter. Jag tror att de inte tycker att jag, som är yngste sonens flickvän, ska ha egna tankar. Och om jag har de, så får de inte skilja sig från min sambos. Men det gör de, jag och sambon är inte samma person, inte samma varelse. Och de tittar på mig som om jag korkad, så jag blir tystare och tystare.

Med tystnad kommer äcklet för min kropp. Jag är vanligtvis utåtriktad, pratar, skattar och viftar med armarna när jag pratar. Det passar mig och mitt utseende. Det är jag, vulgär, utåt, stor och fri. När jag inte kan ge utlopp för mig känner jag mig så äckllig. När det inte finns någon möjlighet att ge sig ut, röra på sig, prata med folk och våga prata så blir hela min kropp obekväm. Det kliar i armar och ben, jag vill prata med någon, göra något, men jag kan inte. Två månader här i den förbannade obygden är alldeles för mycket. Om vi ska jobba här nästa sommar också så stannar jag bara en månad. Inte mer. En månad är smärtgränsen.

Det är inte bara den psyskiska miljön här som får mig att känna mig äcklig. Maten gör sitt för det också. Igår åt vi åter igen kokt potatis, stekt fisk och gräddsås med dill. Just den här kombinationen är den här familjens favorit, men absolut inte min. Mat som är såhär fet och mastig gör att jag 'känner' mig väldigt tjock. Sallad, eller pasta och en god bit kött känns fräscht och gör mig inte trött och less, men maten vi äter här kan göra även den gladaste deprimerad.

Nutrilett till lunch idag igen. Börjar vänja mig mer och mer vid smaken och tycker faktiskt att det smakar helt okej. Just nu är jag dock väldigt sugen på både godis och chips. Av någon outgrundlig anledning. Men kroppen ska späkas och alltså blir det inget sånt. Inte för att jag hade fått tag på det ändå, jag är mitt ute i den norrländska skogen.

Antagligen har det bara att göra med att jag inte kan motionera just nu som jag känner ett extremt sug efter det. Min klantiga 'sparka-knät-i-sängen'-manöver gör det smärtsamt att ta mig framåt, uppåt och åt alla håll. Det känns väldigt jobbigt att ha ett sug efter något och inte kunna göra något åt det. Ännu värre eftersom det för en gångs skull är något som faktiskt är bra för mig jag längtar efter. Jag vill träna!

Har kollat runt på lite olika recept idag. Jag är hungrig och dessutom sugen på att testa något nytt. Ilva som har bloggen Aglio e Olio publicerade ett recept på Apulisk potatispizza som lät helt gudomligt gott. Det ska jag testa nästa gång vi åker och handlar.

Har ätit Nutrilett till lunch idag. Hoppas att vi får god middag, jag tänker BARA på mat. Det är då jäkligt vad man ska späka sig och plåga sig. Fast det känns som att med den diet man håller i detta hushåll så är nutrilett enda alternativet för att hålla mig inom en någorlunda rimlig kalorigräns om dagarna. Det som känns jobbigast med allt detta är att jag inte kan träna. Konditionen som blivit hyfsad har nu återgått till 'flåsa helt utan anledning'-stadiet. Det känns psykiskt jobbigt att hamna i en sån här svacka. Jag funderar mer och mer på att tacka nej till jobb här nästa sommar. Jag är hellre i Växjö eller Lund där jag själv kan bestämma över vad som ska göras, ätas och handlas.

Har legat ute och stekt i lite över en timme nu. Anar ännu ingen skillnad i hudnyans. Kanske är det meningen att jag ska vara bleklila? Jag ska väl snart ge mig ut igen, det är ju det här vi längtar efter hela året. Fast jag kan tycka att stekandet känns lite jobbigt.

Idag ska det jävlar i mig motioneras också. Jag mår lite dåligt. Är fetare nu än jag någonsin varit. Kombinationen av fet mat och stillasittande här i Norrland är förödande för min hälsa. Det gick ju så bra i Växjö, maten funkade, träningen fick jag. Här sitter jag bara på röven hela dagarna och äter mat med mycket grädde. Det är så förödande för självkänslan att känna sig fet. Ska försöka köra på träningscykeln några gånger i veckan nu. Så jag får någon motion och konditionsträning åtminstone.

Hemlängtan är verkligen stor just nu. Liksom bortlängtan.

Dagen ser ut att bli fantastisk. Jag ska försöka sola en stund. Idag har jag kjol på mig så mina bleklila ben kan få se solens strålar. Vet ni vad som är jobbigt med att ha kjol? Jag har nästan bara kjol på hösten/vintern eftersom man då kan ha strumpbyxor. Mina lår klibbar liksom ihop annars. Fy för klibbiga lår. Jag ska bli så smal att mina lår inte nuddar varandra. Eller nåt sånt.

Sovit jättelänge idag. Frukosten intogs klockan 11. Jag känner mig alldeles härligt slapp och slö.

Börjar få ett alltmera desperat behov att åka in till en stad för att få lite handlat. Har upptäckt att mitt enda hela linne inte längre är så helt. Fan. Jag borde lära mig att shoppa mer och oftare. Det får inte gå så långt att man faktiskt inte har något att ha på sig. Pamela Andersson hävdar att hon inte gillar kläder eftersom de alltid får en att se tjock ut. Hon är hellre naken. Det är inte jag. Jag vill vara så lite naken som möjligt. Min egen nakenhet är bland det osexigaste som finns. De enda gångerna jag känner mig sexig naken är när jag har sex. Tack och lov att man slipper kroppsnojorna då. Man läser ofta i tidningar om tjejer som draperar täcket på ett visst vis, ligger i vissa vinklar och måste ha ljuset släckt när de har sex för att vlkar och sånt inte ska synas. När jag har sex skiter jag i allt sånt. Det är så befriande. Jag borde ha sex mycket oftare.

Dags att ge sig ut på altanen och steka en stund. Hellre brunfet än blekfet antar jag.

Jag är inne i en tänkarfas. Just nu funderar jag mycket på hur det kommer sig att jag är tjock, vad jag gör fel när jag i min strävan efter permanent viktminskning har misslyckats gång på gång.

Viktminskning är till 99% mentalt. Det har sagts gån på gång och så måste det vara annars hade jag lyckats för länge sedan. Ändrade mat- och motionsvanor som inte följs upp av ett ändrat 'tänk' förändrar i slutändan ingenting eftersom man snart återgår till sitt gamla sätt.

Hur mycket har jag byggt upp min identitet kring min vikt? Hur relaterar min klädsmak, mina fritidsintressen och mina vänner till min 'tjockidentitet'? Hejdar jag mig själv genom att inte se bortom vad den tjocka Dilona vill?

Den stora frågan är väl om jag ÄR min vikt eller om jag HAR min vikt. Om jag är min vikt så är det ett ganska stort projekt att förändra vikten positivt eftersom det då innebär ett mycket större arbete att förändra min bild av mig själv. Jag har kanske min trygghet i min vikt eftersom det är vad jag VET. Kanske föredrar man det helvetet man känner mot det helvete som kanske kommer men som är okänt?

Kanske är det i diciplin jag brister. Det är så lätt att sträcka sig mot chipspåsen och så svårt att hejda sig själv. Så enkelt att ge belöningar och så svårt att vara strikt och sträng. Diciplin är lätt när man är hemma, utan pengar och utan godsaker i skåpen. I umgänge är det svårare, i affären när man står i kassan är det svårare, när man är hemma hos folk som bjuder blir det svårt.

Jag ska lägga mycket mer tid på att identifiera mina problem och försöka lösa dem istället för att bara ge upp när jag ger efter för impulser. Jag tror att jag måste förstå varför jag gör som jag gör så att jag kan varaktigt gå ner i vikt. Jag måste också försöka bryta det tankemönster som säger att jag ÄR min vikt och att jag är trygg i att vara tjock och istället se mina chanser till en bättre och hälsosammare framtid. Och när jag kommer till Växjö igen ska jag ta tag i min träning på gymmet och göra en riktigt helomvändning i mitt liv. Jag är värd mer än det här tjockhelvetet.

Nej ni. Det blir inte alls två hamburgare för mig idag. Det blir en och massa sallad. Kollade just vad det skulle bli kalorimässigt. En är hållbart, två funkar inte alls. Synd att det inte finns någon vitkål. Det är ju både gott och mättande.

Jag åt just en plopp. Oh teh ångest! Nejdå, ingen fara. Cykla ikväll Dilona? Jo, jag funderar på det faktiskt. Måste röra mig. Måste måste måste! Jag blir tokig här. Det finns inget annat att göra än att äta och kolla på tv. Och på jobbet bara längtar man till nästa fika. Fast jag fikar frukt.

Jag är trött och hungrig men ändå ganska nöjd. Det har varit en bra dag både nöjesmässigt och matmässigt. Visst, det blev donken idag men jag har hållit mig ganska bra inom kaloriramarna. Dilona is tjock no more och trots att jag åt snacks på bion så är jag nöjd med mig själv. Vi gick hem från bion, det tog 45 minuter och var väldigt skönt. Det var härligt ute, frisk luft och behaglig temperatur.

Jag är lite rädd inför sommaren. Maten kan bli ett problem. Jag vill verkligen kunna äta någorlunda nyttig mat och motionera men risken är att jag är för trött för att orka engagera mig och göra lunchlådor. Jag får helt enkelt ge mig fan på att helgerna ska ägnas åt motion, matlagning och lunchlådepackning.

Nu är det dags att sova, jag måste vara pigg imorgon om jag ska orka träna och packa lådor.

Å herregud. Jag blir tokig på mig själv. Jag har lagt ner alldeles för mycket pengar på smink den här månaden. Visst, det är bra smink, men kostar alldeles för mycket. Dessutom köpte jag en parfym på tradera igår. Visst, billigare än i affären och luktar verkligen mums men ändå. Hur ska jag ha att köpa såna där nödvändiga saker nu då? Toapapper känns som en sån sak man faktiskt behöver.

Utöver det så är jag ungefär lika tjock som vanligt. Har inte skött mig alls den här veckan. Känner att engagemanget sjunkit i botten. Trots det har jag iallafall inte gått upp i vikt. Jag står iallafall på samma. När jag tittar mig i spegeln ser jag riktigt snygg ut, framifrån iallafall och om det inte är helkroppsbild och om jag är sminkad dvs. Ja, iallafall. I webkameran ser jag ganska ful ut och från sidan också. Tur att spegeln är min vän iallafall. En till nyfunnen vän är mina assnygga nya jeans. Fatta vad snygg rumpa jag har i dessa byxor. Synd att man måste tvätta dem ibland och att man inte kan ha dem när man är naken. Well, man kan inte få allt.