Vad händer med svenska män när de hamnar bakom en skärm och får fri tillgång till nätet?

Min mamma har länge varit medlem på en sida som heter Vildawebben. Det är en nätcommunity där man kan skriva en presentation, skriva i gästböcker och skicka meddelanden till varandra. Tyvärr tar snubbarna där sig friheter. Mammas presentation säger att hon 'Vet mycket om sorg och älskar busigheter' Det tar allehanda män som en inbjudan att erbjuda henne 'mys' och 'bus'. Männen skickar alltså ganska snabbt iväg ett erbjudande om sex och när mamma svarar att hon inte är intresserad får hon tillbaka svar som 'men vadårå, jag knullar bra' och 'vill du inte känna på min hårda lem?'. Jäkla slemgubbar alltså. Jag förstår inte vad det ger. Hur många kvinnor blir upphestade av plumpa anspelningar och kommentarer?

Vilda webbens policy säger bland annat att det är förbjudet att 'Skicka brev till annan medlem med sexuella anspelningar, frågor om sex, cybersex och/eller skriva om/fråga om intima kroppsdelar, utbjuda dej själv sexuellt, beskriva dina sexuella önskemål.' Fast det är ju precis vad männen gör. Helt oinbjudet dessutom.

De tar sig gärna friheter att fråga om bröststorlek också. Som att någons pattar vore slemmets rättighet. Eller ens utseende, eller sexuella erfarenheter. Kan det verkligen vara så att alla män i Sverige sitter framför sina datorer med kuken i handen och på allvar tror att kvinnor blir upphetsade av att höra deras plumpa kommentarer? Jag blir mer och mer övertygad om att vissa män har hål i snorren bara för att syresätta hjärnan.

Förut gillade jag att chatta och att hänga på olika communities för att träffa intressanta människor och prata. Nu har jag helt slutat med det, det spelar ingen roll vart man är. Överallt är det hormonstinna tonåringar eller slemgubbar som, så fort de inser att man är tjej,  tror att man vill att de ska stoppa snorren i en. Blottarna som man skulle vara rädd för när man var liten finns överallt på nätet. Det verkar som att kombinationen datorskärm och tangentbord förvandlar vanliga män till fullblodsidioter. Det finns faktiskt sidor som specifikt riktar sig till sexsugna chattare. Håll er dit, jag vill inte bli påhoppad överallt. Hade jag varit intresserad hade jag sökt mig dit.

Annica Tiger blir också utsatt för detta ser jag. I hennes blogg igår kan man läsa om någon som skickar kränkande frågor till henne och som har gjort det förut också.

Svaret är, och kommer att fortsätta att vara, NEJ jag är inte intresserad, du kåtar inte upp mig och jag vill inte ha med dig att göra. Lämna mig ifred. Tack och lov har jag hittat till bloggvärlden, här kan jag prata med intressanta människor utan att behöva stå ut med kåta slemmgubbar med kuken i vädret, än så länge iallafall.

Jag pratade med mamma i fredags, hon har läst min blogg och allt det jag skrivit om pappa. Hon skäms över det som hänt och känner sig skyldig. Jag kan inte se att det skulle vara hennes fel eller att hon har misslyckats, det var han som svek. Allt har inte bara varit härligt och roligt, men i vilken jäkla familj är allt alltid bra och trevligt? Vi har bråkat, folk har mått dåligt, det har varit jobbigt ibland, men mamma har aldrig svikit. Jag vet att när vi var mindre brukade hon ringa till pappa och säga åt honom att 'nu jävlar är det dags att ringa dina barn, de längtar efter att du ringer' och då ringde han. Vi fick inte veta det, men nu efteråt så vet jag att det varit så. Mamma brukade skicka med pengar till pappa så att han skulle kunna köpa något speciellt till oss. Jag vet inte riktigt hur det funkade med det, när slutet närmade sig (slutet = då vi slutade komma dit) brukade han köpa pizza till oss alla. Vi tyckte om det, men jag inser att det inte var för vår skull utan för att han inte orkade göra mat.

Det var mycket som blev dåligt när slutet närmade sig. Det fanns aldrig någon ren disk. Hela bänken var full av disk som hade stått i två veckor. Jag fick en 50-lapp för att diska, det var alltid tacksamt och för en liten tjej är 50 spänn mycket pengar. Vi fick mer ansvar hos pappa också, vi handlade när vi var där. Jag kände mig stor och duktig som fick det ansvaret. Säkert var det så att han inte orkade bry sig särskilt mycket.

En sak som slog mig när vi besökte pappa på behandligshemmet för fyra år sedan är hur mycket jag missat. Det var så himla mycket som jag aldrig märkte. När slutet var på gång lästa han ofta in sig med sina kompisar i köket. Vi fick inte komma in och de rökte massor och drack öl. På behandlingshemmet sa pappa 'men märkte ni ingenting, när vi låste in oss i köket?' och vi märkte ingenting. Jag förstod inte att de söp och drogade inne i köket. Tanken slog mig aldrig för jag visste inget om droger. Följaktligen berättade vi ingenting för mamma om det, vi misstänkte ju ingenting. Jag tror vi sa någon gång att de låste in sig, men vi misstänkte ju inget så det gjorde nog inte mamma heller.

En annan sak jag har tänkt på. Jag skulle vilja blogga på engelska. Fast svenska är så mycket lättare och jag vill inte sluta med det heller.

Ett alternativ skulle vara att översätta bloggarna. Fast det tar sån tid. Jag är inte riktigt säker på hur jag ska göra. Kanske två skilda bloggar, med olika innehåll. Det vore ganska bra, men då får jag uppdatera mer sällan.

Tål att tänkas på. Någon som har lite input att ge?

Nu är det äntligen helg. Veckans arbete är över och jag har tid att ta de lugnt. Jag önskar iallafall att jag hade det.

Hela dagen (nåja, inte riktigt kanske) har ägnats åt att spela World of Warcraft. Det är nästan ett heltidsjobb. Jag känner pressen på mig att levla upp,och det snabbt. Det är roligt, men ibland känns det som att det kräver så mycket. Dessutom tar jag åt mig av saker som händer i spelet.

Som när en av killarna bara lämnade gillet utan någon som helst förklaring. Jag trodde vi var vänner och att han var pålitlig. Uppenbarligen spelade han bara med oss för att få lite bra saker. Uppenbarligen tyckte han dessutom att vi var dåliga spelare också.  "...I have been fooling around in some lesser guilds..." Han har fjantat runt i några sämre gillen. Vi var det sämre gillet. Det som gör mig mest ledsen är att jag trodde att han var min kompis, vi hade pratat massor på MSN och jag gillade verkligen honom. Det kan inte vara ömsesidigt.

Vad är det som gör att folk, när de sätter sig bakom en datorskärm, helt slutar ta hänsyn till andras känslor? De gör saker i spel och i chattrum som de aldrig skulle drömma om att göra i verkliga livet. Förstår de inte att bakom den andra skärmen sitter en RIKTIG människa, med riktiga känslor och tankar. Många hade tillbringat tid med den här killen, hjälpt honom med saker, spenderat timmar med att hjälpa honom. Nu kastar han det i ansiktet på oss. Våran tid var inte värd någonting, vår villighet att hjälpa inte heller.

Jag vet att det bara är ett spel, men idag grät jag över det. Han sårade mig och fick mig att verkligen må dåligt. Folk som borde vara vuxna och vettiga blir såna jäkla rövhål när de sätter sig ramför en dator.

Min blogg känns verkligen blaha blaha. Jag är så less på hur den ser ut, det känns så B och tråkigt.

Min kompis Ullis har lovat att hjälpa mig med en egen sida till min blogg, men jag vet inte riktigt. Jag skulle vilja ha ett annat domännamn och en helt annan design, men jag gillar webbloggs enkla bloggverktyg.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med bloggen. När jag kollar hur den ser ut nu känns det helt hopplöst. Så många andra har jättesnygga bloggar.

Jag behöver hjälp. Jag vet inte alls vad jag ska göra nu.

Se inlägget nedan och Sara aka Hedgehog 's blogg.

Jag blir så förbannad. Sen när mäts lidande i antal minuter våldtagen? Fjortonårig flicka ser sin mor dödas, hon drogas och våldtas flera gånger.

Flickan led uppenbarligen inte tillräckligt för att motivera ett högre belopp. Våldtäkterna var inte tillräckligt grova och pågick inte tillräckligt länge. Några minuter till och flickan hade fått 100000 extra. Pengarna är inte det som är relevant i fallet, det är rättens oförmåga att se ett barns lidande. Ett barn verkar i deras ögon inte värt mer, det är en kränkning utan dess like.

Han våldtog henne inte tillräckligt länge, inte tillräckligt grovt. Men hur kan man definiera längden på en våldtäkt? I hennes liv kommer den upprepas natt efter natt, dag efter dag. Han kommer våldta henne när hon skaffar partner. Han kommer fortsätta våldta henne när hon gifter sig. Varje gång hon i framtiden försöker ha sex kommer han att vara där och våldta henne. Hur är det inte tillräckligt länge?

Och han har fått livstids fängelse. Det betyder ingenting egentligen. När han torterade och dödade flickans mamma och sedan våldtog henne var han på rymmen från Mariestadsanstalten. Kanske kan han förstöra ännu en flcikas liv nästa gång han rymmer.

BRIS rasar, ja det tror fan det. Någon bryr sig om iallafall om barnen, det svenska rättssamhället verkar fullständigt strunta i dem.

Igår tog jag mig själv i kragen och ringde upp min far. I över ett år nu har jag varit rädd att han fått återfall och varit rädd att ringa honom. Jag tänkte över det ganska länge, vad hade hänt om jag ringde och han var full eller drogpåverkad? Det hade varit katastrof och fått mig att slungas ner till botten igen. Nu var så inte fallet, jag frågade och han hade inte haft något återfall. Han har varit ren och nykter i nästan 4 år nu. Det känns skönt att veta.

Det märks att han har dåligt samvete. Det förtjänar han nog, men inte hjälper det. Med dåligt samvete kommer man ingenstans. Jag antar att det är lite komplicerat för honom med kontakt eftersom en av mina systrar helt sagt upp kontakten. Han trodde kanske att det gällde oss alla tre, men jag har inget emot att prata i telefon nån gång ibland. Jag har förstås insett att han aldrig kommer bli någon riktig pappa till mig, men efter så här lång tid spelar det liten roll, det är ändå försent. Fast Jörgen, min lillebror, träffar han varannan helg och har bra kontakt med. Jag är glad för Jörgens skull och hoppas samtidigt att han inte minns allt det som hände och att han inte tagit någon skada av det. Det vore hemskt om han växer upp med jobbiga minnen och erfarenheter, jag vill att han, och alla andra barn, ska få växa upp i en trygg och skyddad miljö.

På sista tiden har jag skrivit en del om min pappa och hans missbruk. Jag har väldigt länge mått dåligt över allt som hänt och när jag tänker tillbaka så är det fortfarande jobbigt. Fast jag börjar känna mig mer och mer säker på att jag förlåtit honom. Jag har inte förlåtit det som hänt, jag kommer aldrig att acceptera det och förminska det men honom som person känner jag inte något agg emot längre.

Faktum är att jag pratade med min lillasyster som är i Östersund idag. Jag är sugen på att åka dit och hälsa på henne och på att träffa pappa. Förra somaren när jag jobbade här i Norrland träffade jag honom. Det var inte jobbigt, men jag kände inte heller någon stor glädje över det. Mest var jag likgiltig. Det tror jag att jag fortfarande är, kärleken är borta men trots det kan man ju träffas. När jag får barn så får han gärna träffa dem, att han inte var en bra far till mig gör honom inte automatiskt till en dålig morfar. Fast riksne finns ju.

Jag ser hur pappa upprepar samma beteende som hans far gjort mot honom. De har nästan ingen kontakt och jag har ingen kontakt alls med min farfar. Farfar måste ha varit en ganska dålig far och av det lilla jag hört verkar han ha haft alkoholproblem. Farmor vägrar att prata förstås, hon tror att vi fortfarande är små barn som inget bör veta. Av det lilla jag hört verkar det som att det var en del fyllebråk i pappas barndomshem. Farmor har heller inget sunt förhållande till alkohol. Nu dricker hon nästan aldrig, men jag tror att hon brukade dricka väldigt mycket vin förut.

Iallafall, jag kanske åker till Östersund redan imorgon. Det är nog bra om jag åker medan jag fortfarande funderar mycket. Jag tor att jag måste få prata med honom. Ett riktigt jäkla snack så att jag kanske kan lägga det här bakom mig lite. Eller, kankse inte lägga det bakom mig, men åtminstonde sluta grubbla kring mycket av det. Vi får se hur det blir, men önska mig lycka till. Jag måste göra slut med det här förhållandet jag har till min pappas missbruk. Jag kan inte låta det styra mig och göra mig rädd hela tiden.

Ett tag kände jag att allt var möjligt. Jag var så säker på att det fanns en högre makt och att jag var säker i den. Tyvärr vågade jag aldrig ge mig hän, jag vågade inte lita på min tro tillräckligt mycket för att känna den trygghet som hängivenhet kan ge. Nu är jag rädd att jag förlorat chansen.

Jag har skrivit om det förut en gång. Jag har en personlig tro, men lyckas inte ta den till vardagen. När månen skiner, eller när jag ser ett av de små mirakler som händer, så är det lätt att se magin i livet och lätt att känna sig som en del i det stora hela.  Tyvärr brer vardagen ut sig mer och mer i mitt liv. Det ska lagas mat, städas och pluggas, hinnas med att prata i telfonen och träna. Jag märker hur religiositet får mindre och mindre plats i mitt liv och jag vet inte riktigt hur jag ska stoppa det.

Kanske kommer jag att bli som min mor. Hon har alltid velat tro och sökt sig till olika religiösa föreningar med hopp om att hitta det hon letar efter. Men hur mycket hon än vill tro så gör hon det inte. Jag vill inte ha det så. Jag vill tro och jag känner att jag iallafall gjorde det ett tag. Nu känns det som att det försvinner ifrån mig och det gör mig alltmer desperat. Jag vill inte tappa bort det som jag var så nära att greppa. Jag vill våga slänga mig ut i det okända och få känna det jag längtar efter så mycket. Hur vågar man?

Mycket vill ha mer. Jag är sugen på en ganska stor LCD-TV till den nya lägenheten. Jag och sambon är överens om att vi ska köpa ny TV men det kostar ju så hemskt mycket. Kanske har vi råd, men då blir det inget sparande till en resa. Vi får helt enkelt se.

(TV från net on net)

Såhär der en av de tilltänka ut. Det är en 32-tums för ca 10.000 kr. Det är lite väl dyrt, men smakar det så kostar det. Helst vill jag ha en tunn TV,  så slipper man ha en stor klumpig sak i rummet, men hittar vi en bra, inte så jättestor TV så kanske vi köper en sån.

Jag har inte så många erfarenheter eller minnen av pappas missbruk. Vi brukade hälsa på honom varannan helg, men ibland blev det inte av. Ett minne har jag dock, ett som verkligen gör ont. jag tror att jag var 11 eller 12 år när det hände.

Det var söndag, tidigt på morgonen. Jag minns inte om jag blev väckt av någon av mina småsyskon elelr om jag vaknade själv, men jag tror jag blev väckt. Klockan var ungefär 7 på morgonen, precis rätt tid för barnprogrammen som syskonen alltid ville se. Vanligtvis brukade pappa sova en till två timmar längre än oss, vi tog frukost själv och myste framför TVn. Fast just denna morgon var han inte hemma, det märkte vi ganska snart. Vi var väldigt oroliga, vi trodde att nåt hade hänt. Jag försökte lugna ner mina syskon, men egentligen var jag lika orolig jag. Jag funderade mycket på vad som kunde ha hänt.

Efter ungefär en halvtimme kom han hem, mycket full och kanske drogpåverkad. Vi frågade vart han varit, han svarade att han hade varit på en MC-klubb, han var stödmedlem och 'Det var massor av läckra brudar där'. Vi hörde efter om han skulle komma ihåg att skjutsa oss till bussen, och det sa han att han skulle, men först skulle han sova.

Jag minns att han stank. Jag var orolig och nervös. Det värsta var att mamma var bortrest så vi kunde inte ringa henne. Vi kunde inte få tag på henne. Jag ringde hennes bästa vännina Katarina som var vår 'barnvakt' när mamma var utomlands. Jag var så rädd, visste inte vad jag skulle göra.

Katarina sa till oss att vi skulle gå och kolla i pappas plånbok om han hade några pengar. Jag tror att Sofie gick in till pappa där han sov och snodde plånboken ur hans baficka. Hon måste ha varit rädd. Jag var rädd att han använt våra busspengar till sprit, men det fanns faktiskt en 500-lapp i plånboken. Av någon anledning tänkte jag att vi inte kunde ta den. Vår resa hem skulle bara kosta lite över 200 kronor och pappa hade inte så mycket pengar. Jag kom på att vi kunde skicka honom pengarna som blev över i ett kuvert.

Vi började snabbt packa ihop våra grejer. Pappa vaknade och undrade vad fan vi höll på med. 'Jag ska skjutsa er, lugna ner er för helvete'. Han svor åt oss och gick på toaletten. Jag tror att han sparkade till dörren och den gick sönder. Vi var alla tre väldigt rädda. Medans pappa var på toaletten tog vi våra sista grejer. Jag hann inte hitta några trosor och fick ta på mig kjolen utan.

På väg ut genom dörren, med pappa fortfarande på toaletten (tror jag) så stannade någon av oss upp och sa något i stil med 'Hejdå pappa, var inte arg'. Fortfarande försökte vi vara honom till lags, vi ville inte göra honom ledsen. Jag tror att Vania grinade och var rädd att åka därifrån. Det var vi alla. Vi skällde på varandra. Det borde vi inte ha gjort, det var en hemsk stund.

Vi sprang till bussen, måste hinna med den annars skulle vi få vänta så länge. Dessutom var vi rädda för pappa, han verkade så förbannad. Medan vi stod där och väntade såg vi pappa komma ut och gå mot oss. Den rädsla jag kände då var genuint läskig. Jag var så rädd att han skulle hinna till oss. Men bussen kom, till sist. Väl på bussen vägrade busschaffören att växla 500-lappen, det behöve han ju inte. Vi måste ha sett väldigt desperata ut´, för till sist lät han oss komma med. Vi var lättade.

När bussen körde förbi pappa fuckade han åt oss. Jag såg att han svor eller skrek.

Kvällen innan hade vi sett filmen The Craft. Jag minns att en av tjejerna där hade en trollformel som skulle förhindra att en person skadade någon. Jag mindes inte orden, kunde dem inte, men upprepade vad jag mindes om och om igen för mig själv. Någonstans hoppades jag att det skulle hjälpa oss. Att det skulle hjälpa pappa.

Jag kommer ihåg känslan jag hade när jag satt där på bussen. Jag var oduschad och luktade ganska illa. Jag hade inga trosor på mig och det fick mig att känna mig naken och utsatt.

Ändå, trots att vi var rädda och mådde dåligt över vad pappa gjort, så hade jag skuldkänslor. Varför lämnade vi honom där,? Hur ska han nu kunna köpa mat när vi tog hans pengar? Jag tänkte att vi borde ha stannat kvar, funderade om pappa mådde dåligt nu. Samtidigt som jag själv var upprörd och rädd kände jag att jag var tvungen att vara stark och att jag måste skydda mina småsyskon.

Fortfarande när jag tänker tillbaka på vad som hände får jag en stor klump i halsen. Det känns som någon lagt en stor sten på mitt bröst och jag mår dåligt. Aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd elelr känt mig så osäker och utsatt.

Jag tror att jag är stark, jag tror att jag orkar med allt. Men jag märker mer och mer nu, att när jag försöker minnas pappas missbruk är det mycket som försvunnit. Jag har glömt bort saker som jag inte vill minnas. Det är oklart och händelserna känns overkliga. Kanske är jag inte så stark. Sofie har berättat för mig att hon knappt minns alla åren hon var mobbad. Hon har förträngt för att orka med. Jag tror att man lätt gör det, men jag vill minnas. Jag måste minnas för att klara av allt. Jag måste minnas för att göra mig själv stark.

Det är 45 minuter kvar till lunch och jag är hungrig som aldrig förr. Tyvärr är lunchen bara kräm med mjölk. Det vill säga socker med mjölk. Inte särskilt upphetsande och håller mig inte mätt särskilt länge. Jag förstår inte vad det är för fel på folk (läs: sambons föräldrar). De äter bara fett och socker. Ohh, just det, kokt potatis också. Dessutom verkar det som att dagens middag kommer att bli stekt fisk, kokt potatis och gräddsås. Det är deras 'national'rätt.

Jag är grinig för att jag är hungrig. Efter lunch kommer jag att vara gladare.

Jag längtar tills denna lilla sötnos blir vår. Hon är 9 veckor nu och enligt nuvarande ägaren mycket sötare än på bilden. Hon är dessutom långhårig vår lilla Cookie.

Hemlängtan är just nu stor. Det är 21 dagar kvar nu och jag känner längtan i hela kroppen. För några veckor sedan var det en mer desperat, mer ångestladdad längtan. Nu ser jag slutet på den här sommaren framför mig och det känns skönt. Jag orkar med, det måste jag.

Fick lön idag. Skönt och känns som att allt kommer att lösa sig med möbler och så. Dessutom hinner vi jobba tre veckor till och således få lön för det. Kanske kommer jag till och med få ihop lite pengar att spara undan också? En sån säkerhet som lite yundansparade pengar ger ska inte underskattas. Det räcker med 500 undangömda kronor för att jag ska känna mig säker. Händer det något så kan jag iallafall ta mig bort, köpa mat, gå till tanläkaren/doktorn eller vad som nu krävs.

Att jag skulle vara en knarkarunge känns så bortom allt jag känner till. Men faktum är att det är jag. Att jag inte kan identifiera mig med det begreppet gjorde det svårt för mig att kalla min pappa för missbrukare. Men faktum är att han är det. Min far är knarkare och alkoholist om än nu en ren och nykter sådan.

Som dotter till en missbrukare måste man alltid vara beredd på det värsta. Även om vi bara har sporadisk kontakt och jag kanske inte ens älskar, så funderar jag ibland på vad jag skullegöra om han dog. Jag är rädd för att få det där samtalet som säger att han har fått återfall och tagit en överdos. Att han skulle dö av sitt missbruk skulle ställa allt på sin spets. Jag vet inte om jag skulle klara av det.

Att vara en missbrukares dotter ställer till det på mer än ett sätt. Till exempel är alkoholism ärftligt. Svagheten för alkohol kan mycket väl finnas hos mig och det kan slå till plötsligt. Ett glas vin till maten kan innebära början på ett alkoholmissbruk. Jag har alltid varit försiktig med alkhol, men tror nu att jag måste ta det steget längre. Varför leka med elden när jag vet att risken finns?

Så jag ska sluta med alkohol helt. Jag ska bli nykterist. Varför leka med elden liksom? Varför dricka något som jag vet kan leda mig till fördärvet? Jag kan tycka att det är gott med lite vin, eller en drink, men jag gillar det inte mer än att det går att undvara. Jag har aldrig varit den som super och festar. Jag älskar att gå ut och dansa, men har alltid lika kul utan alkohol som med, fast billigare. Jag måste vara rädd om mig och ta det lugnt.

Jag har tänkt på det här ganska länge och känner mig helt säker på att det är rätt. Många dricker ibland för att det är socialt, men jag måste nog låta bli. Till skillnad från pappa så har mamma aldrig varit någon som dricker. Ibland ett glas vin, men inte regelbundet och knappt oftare än en gång varannan månad. Att jag växt upp hos mamma och bara haft lite kontakt med pappa är nog bland det bästa som kan hänt mig. Jag har aldrig varit direkt utsatt för vad alkohol gör, även om det inte heller gått förbi obemärkt.

Idag kommer det folk hit. Sambons storebrors flickvän fyller år och det ska firas. Jag är trött på alla människor och den falska munterheten. Sambons föräldrar klistrar på leenden som känns falska, jag vet ju hur irriterade och sura de kan vara. Och sen så ska det drickas alkohol. Alltid ska det drickas en massa alkohol.

Alkohol är bland det värsta jag vet. Det delar plats med andra droger på min lista över saker att undvika. Anledningen till det är ganska självklart för de som känner mig. De som inte känner mig, well, here goes. Min pappa är alkoholist och narkoman. Trots att vi inte bott med honom så har jag gång på gång svikits och hela tiden mått väldigt dåligt över det. Sakerna han gjort, vad han sagt. Men kanske mest sårande är vad han inte sagt, tystnaden när telefonen aldrig ringde, när den fortfarande inte ringer.

Jag har mått dåligt så himla länge över allt som har hänt. Över allt det jag har gått miste om. Min pappa hade kunnat varit en fantastisk man, jag önskar att han varit det. Istället sprang han efter flaskan, eller efter droger. Han har alltid varit feg, inte vågat se saker för vad det är och istället flytt undan.

Jag tror att jag har förlåtit. Jag hoppas att jag har gjort det. Jag kan prata med honom nu, men det är inte med glädje jag gör det. Jag kan ringa honom på hans födelsedag och önska lycka till, men inte glädjas åt det. Att han finns till gör mig inte längre ledsen, jag mår inte dåligt över de uteblivna samtalen. Kanske är det så att jag slutat älska. Utan kärlek gör det inte ont.

Jag bara Spelar World of Warcraft hela tiden. Nu när vi äntligen fått ADSL är jag fast igen. Spela, spela, spela. Hela tiden.

Jag borde väl skärpa mig. Blogga mer, spela mindre och dessutom plugga inför hösten omtenta. Men jag orkar inte, jag är så glad över att kunna ta det lugnt och spela.

Köpte HMs saltvattenspray igår. Den är ju verkligen skitbra. Verkligen. Jag kände mig tvungen att testa när så många bloggare hävdat att den är bra. Så det gjorde ajg och jag är inte besviken.

Idag bär det av till stan. En riktig stad med riktiga affärer och massor av människor. Det ska verkligen bli härligt.

HM-katalogen kom igår. Oh my gosh, vad mycket snyggt det fanns. Nu måste jag bara gå ner minst 20 kg innan jag kan beställa något.

Hur gör ni när ni beställer från kataloger? Är det krångligt att skicka tillbaka sånt man inte vill ha? Jag ska kolla på HM i stan idag också. Kanske hittar något snyggt, fast ekonomin inte tillåter det. Vi får se.

Spela WoW nu och duschen nästa.

Gudarna ler mot mig idag. ADSLet fungerar. Kvällen ska jag tillbringa med mitt älskade World of Warcraft. Sådeså.

Love ADSL!

Jag kollade in Bloggblads blogg och hittade en post om bokhyllesortering. Bloggblad sorterar efter färg, det ser väldigt snyggt ut, men är enligt min mening inte särskilt praktiskt. Jag sorterar helt annorlunda.

Dilonas bokhylla

Min bokhylla är väldigt full. Jag älskar böcker och kan nog läsa hur mycket som helst. Med en bokvolym som min måste man ha ett sorteringssystem. Det kräver dessutom lite eftertanke. . Det är ju väldigt estetiskt tilltalande att sortera sina böcker färgmässigt, men hur praktiskt är det egentligen? Mitt system som baseras på kategorier. Genom att kategorisera mina böcker kan jag väldigt lätt hitta det jag vill läsa och undvika det jag inte är intresserad av.

Mina kategorier:

• Klassiker som jag inte pallar med - orkar inte läsa, kassa men man bör ha
• Klassiker som är läsvärda
• Böcker på engelska
• Studielitteratur
• Fantasy
• Tolkien - ja han har en egen kategori, bredvid fantasyn
• Själen - religion, meditation, massage, självhjälpsböcker
• Örtböcker
• Kokböcker - också sorterade tex. utländsk, bantarmat, bakning
• Chick-lit - dvs Bridget Jones och andra triviala böcker
• Poesi
• Böcker jag ännu inte läst
• Historia - historieböcker, mytologi, feministiska böcker, ideologier
• Hobby - tvålgörande, ljusstöpning, smycketillverkning.. mm
• Övrigt

Fast de flesta pocketböckerna står för sig själva. Annars blir det så trångt i bokhyllan. Men även de är sorterade förstås.

Det geniala med att sortera på det här viset är att jag väldigt snabbt kan hitta vad jag är intresserad av. Jag kanske vill läsa Karin Boye för att sen kolla in Edith Södergran. Hade böckerna stått i bokstavsordning hade det varit trögt, i färgordning (ja man kan ju ha tur) svårt. Livet blir så himla mycket enklare när man kan läsa det man vill och har lätt att hitta.

Rädda skogen!

Jag har sagt det flera gånger förut och nu är det bara 11 dagar kvar. Rädda skogen.

Klicka klicka klicka. Och donera pengar. Do it!

Nu är det 27 dagar kvar tills jag kommer hem till Växjö igen. Och 28 dagar kvar tills vi flyttar till den nya lägenheten. Det känns fantatiskt roligt och spännande, men jag funderar mycket kring inredningen och själva köpandet av densamma. Jag vill inte köpa för mycket på en gång efetrsom det skulle innebära att vi har massor av grejer men ingen stans att ställa dem. Inte heller vill jag köpa för lite för då kanske det saknas massor av saker. Till saken hör att vi varken har bil elelr körkort och måste således få hjälp för att köpa stora grejer.

Vi får se hur det blir, just nu är jag mest fundersam över vilken soffa vi ska ha. Och vilken klädsel. Jag önskar att Roomservice kunde komma och hälsa på oss.

Jag fick påtalat för mig igår att jag svär mycket. För mycket till och med. Men jag kan inte förstå det, om jag säger att jag har jävligt ont är det för att jag har jävligt ont. Då funkar det inte med jätteont, superont, skitont eller liknande. Fast det är klart, det låter kanske inte så bra. Men vad säger man istället, när det gör jävligt ont liksom?

I've got no girlfriend.. and There is no place like home

Jag sa det igår, nördar är bäst. Och jag vill verkligen fortsätta att pusha för nördar. Det finns så mycket humor i ett förhållande med en nörd. Ni tjejer som jagar runt efter killar hela tiden, ni missar de bästa. Åk till ett LAN och ragga. Men var försiktig, det finns rätt sorts nördar och fel sorts. Personligen tycker jag att CS-nördarna bara är FÖR mycket, inte är kortrollspelskillar bättre (men det är bara MIN åsikt). Lär er lite av terminologin innan och ta reda på vad de olika bokstavskombinationerna betyder. Det finns inget coolare än tjejer som också spelar (men akta er, Sims räknas INTE) och då har ni vad ni vill att välja på.

Utöver det så vill jag ha en sunkig t-shirt med text. Dessa två är kanske inte optimala, men de är roliga. Bäst vore väl om min sambo hade en t-shirt med texten "Owned! by a nerd". Det hade varit übercoolt.

Mina spelfingrar kliar. Jag vill spela World of Warcraft.

edit: Crap också, det syns ju inte vad det står på t-shirtarna.

Okej, såhär står det:

• I've got no girlfriend but I've got 50GB of porn
• There is no place like 127.0.0.1 (dvs home)

Det känns som att jag gnäller i min blogg nu för tiden. Det är ett mycket tråkigt sätt att blogga, men samtidigt är det just det som är aktuellt just nu.

Idag åt vi middag. Äcklig middag för att specificera det hela. Överkokt potatis, microvärmda färdigköttbullar och påsbrunsås. Jag tycker att det är hemskt äckligt. Men det är sånt som äts här, när vi inte äter stekt fisk, kokt potatis och gräddsås (det gör vi ofta).

Vi äter alltid äcklig mat. Jag har sagt det förut, grillat (som ska vara lustfyllt) blir bara blaj. Äckligt. Det är alltid fläskfile, alltid kryddat på samma sätt, alltid microvärmd klyftpotatis till och alltid påsbearnaise.

För att väga upp det hela tänker jag laga mat lunchlådor till mig själv imorgon. Jag ska fundera på vad som ska göras och sen laga till det. Jag måste om jag ska stå ut.

Mat är en av mina passioner här i livet. Det är något som märks tydligt när man träffar mig. . En riktigt bra dag är en dag då jag ätit god, fräsch mat med härlig kryddning.

Många svenskar har ingen aning alls om hur man kryddar mat. Det är inte så att mat måste vara starkt kryddad, men någon sorts kryddning är nästan obligatorisk. Den vanligaste svenska kryddningen är salt och peppar, eller grillkrydda. Det kan jag känna mig väldigt less på ibland, samma smaker, vad man än äter. Salt, peppar och grillkrydda. Själv älskar jag att experimentera med maten, att testa nya smaker är fantastiskt roligt.

Hittade idag en sida på nätet där man kan beställa kryddor. Det verkar lovande och de har det mesta. Brattberg har till exempel flera olika sorters curry. De har också massor av té. Får beställa när jag kommit hem till Växjö igen.

Fast viktigast av allt i en måltid är råvarorna. Det sägs gång på gång, men det stämmer ju. Med fräscha grönsaker och gott kött blir en vanligtvis medioker måltid något av en gourmeträtt. Man bör köpa ekologiskt. Så är det ju, men det kan ofta bli förbannat dyrt. Efter tips av Anna så har jag hittat en sida som heter Ekoboxen. Hos dem kan man prenumerera på ekologiska grönsakslådor som kommer hem till dörren. Det funkar bara i Växjöområdet dock, men finns säkert på andra ställen. Jag tycker det är helt fantastiskt att få hem fräscha grönsaker och dessutom slippa kånka till och från affären.

Jag längtar verkligen hem till Växjö där jag har chansen att laga god mat. Längtar!

Fortfarande fungerar inte ADSLet hemma. Kramnet skulle åka ut till stationen och kolla vad som var fel. Det är irriterande och mina spelarfingrar kliar värre än någonsin.

Till helgen, om ADSL fungerar då, ska jag spela stenhårt. Det blir inköp av Cola och Karra och sen spela hela dygnet. Jag har längtat så länge nu.

Jag antar att jag är en nörd. Men det är OK, nördar är ändå något av det bästa som finns. Min sambo till exempel. Större nörd får man leta efter och han är MIN. Att vara nörd är att vara passionerad. Det är inte många som är det och när man hittar någon som så totalt sjunker in i något så är det fantastiskt.

Nörderi bådar också gott inför framtiden. Om en nörd kan kanalisera all sin uppmärksamhet på en grej, så kan nörden även rikta den till något annat om det behövs. Jag och sambon skulle bli världens superföräldrar. Fatta vad ungen skulle ha det bra. Total uppmärksamhet, massor av spel, godis och sena kvällar. Ungen skulle ha ett fantastiskt liv.

Nerds ftw!

Söndag är den dagen i veckan då allt känns lite jobbigare än vanligt. Det är helg, man borde njuta, man borde tänka på sig själv, läsa en bok, umgås med vänner. Men det är också den där dagen före måndag. Hela söndagen färgas av måndagsångest. Det går inte att slappna av och alla 'slappna-av-det-är-söndag'-måsten stressar upp en. Dessutom är söndag den dagen då allt är stängt. Det går inte att hitta på något.

Inför hösten måste jag komma upp med en plan för söndagar. Söndagar innebär ofta att jag inte gör någonting alls, men funderar på och grämer mig över att jag borde göra någonting. Jag skulle kunna baka, laga mat inför veckan, läsa, träna eller något liknande. Jag måste bara bestämma mig för vad det blir jag ska göra. Tidsmässigt är det ju inte heller särskilt ekonomiskt att bara slöa en hel söndag.

På lite samma tema som Bookcrossing, finns det svenska brevkollektivet. Jag var medlem där ett tag för något år sedan, men jag glömde bort det. Säms på mig. Till min stora glädje kom jag idag på vad det hette och sökta upp det. Brevkollektivet finns fortfarande!

Det hela går ut på att man skriver anonyma brev till varandra. Ingen av medlemmarna i brevkollektivet vet vilka de andra är och med jämna mellanrum får man ett brev hemskickat där någon skrivit till en. Det är både spännande och inspirerande.

Check it out! jag är så glad att jag hittat det igen.

Häromdagen registrerade jag mig på en sida som heter BookCrossing. Det är en sida där man kan registrera sina böcker och sedan skickar man ut dem i världen. man lämnar boken någonstans och hoppas att någon hittar den och läser den. När boken blivit hittad kan sedan den som hittat den skriva om det på bookcrossing. Det är ett sätt att göra hela världen till ett bibliotek.

Iallafall, jag registrerade mig där. Registrerade lite böcker, skrev lite på forumet och gjorde en presentation. Idag fick jag ett mail av en kvinna i England som frågade om hon kunde få skicka mig en bok. Hon hade läst min presentation och ville skicka en bok. Jag blev överlycklig. Att det finns människor som frivilligt vill ge bort sina böcker så att andra får läsa dem. Tanken är fantastisk. Jag hoppas att jag själv kan bli lite aktiv i det och skicka böcker (eller lämna dem i det fria) så att andra kan läsa dem. Tyvärr är det ganska få i Sverige som sysslar med detta men jag har hopp.

Kolla in Bookcrossing. Jag skulle tro att många fler än jag gillar tanken och det skulle vara väldigt roligt ifall fler svenskar skulle vilja syssla med det. Hör av er till mig om ni registrerar er!

Alldeles för lite bloggande idag. Jag har mått väldigt illa faktiskt.

Hungrig hela dagen trots att jag ätit och när jag ätit har jag blivit illamående. Det varvat med för lite sömn och huvudvärk lägger grunden till en inte så pigg dag.

Har blivit antagen till det program jag sökte på universitetet. Det känns ganska skönt. Samtidigt är jag lite rädd och nervös. Vad har jag gett mig in på? Arbetsmarknaden efteråt är förstås osäker. Säkert kommer jag sluta som arbetslös med socialbidrag. Inte den framtid jag tänkt mig.

Vad som känns riktigt jävligt är att jag komemr bli skyldig massor med pengar och sen kanske ändå inte få något jobb. Samtidigt är det enda alternativet. Utan utbildning kan man vara säker på att inte få jobb. Pest eller kolera.

Hela dagen idag har webblogg legat nere. Tråkigt. Fast jag överlever nog. Jag hade egentligen tänkt hävda att det var en del i konspirationen mot mig, men det drabbade ju alla andra också. Jag ska inte få hybris och tro att jag är så viktig att allt lägger ner pga mig.

Så till det viktiga. För det mesta bloggar jag om så ytliga saker och tar egentligen inte upp något som är viktigt. Fast jag tänker och funderar mycket kring olika saker. Jag tror att min ovilja att vara allvarlig har att göra med det faktum att jag har svårt för att prata om viktiga saker. Det tar emot när det ska pratas känslor. Jag har alltid varit sådan och jag vet inte riktigt varför. Om något gör ont känns det ofta lättast att tiga ihjäl allt. Det är fel taktik, det vet jag om, men det låser sig. Jag kan inte prata.

Samma problem har jag med fysisk närhet. Inte så att jag har svårt att vara nära min sambo eller min familj men när det ska kramas eller tas i människor som inte är väldigt nära så sluter jag mig. Ibland känns det till och med jobbigt att kramas med nära vänner. Jag undviker gärna fysisk kontakt och kan ibland känna att det är väldigt obehagligt. Jag har aldrig varit utsatt för något och i min familj har det aldrig rått brist på kramar och närhet. Jag är nog den enda i familjen som känner såhär. Ibland är det särskilt jobbigt eftersom det varierar från gång till gång om det är obehagligt. En vän som jag tycker mycket om kan plötsligt kännas obehaglig att krama, jag ryggar liksom undan eller liksom stöter vännen ifrån mig och sårar dem. Det känns väldigt jobbigt och hemskt. Jag vill inte såra någon, samtidigt vill jag slippa ifrån obehagskänslan.

Det hela känns så motsägelsefullt. jag vill inte prata och vill inte ta i folk eller bli tagen på. Ändå är jag social och har lätt att få nya vänner. Hur det går ihop är en gåta. Jag kanske måste lära mig att klara fysisk kontakt och kunna prata om viktiga saker.

Igår lät jag bli at blogga om dominoduellen. Orsak: Jag var sur och retlig hela dagen, var knappast trevlig mot någon. Jag försöker att göra bot dock.

Dagen till ära (modemet dog, allt jävlas) har jag ändå försökt hålla humöret på en hyfsad nivå. Endast några få registrerade utbrott måste vara en framgång. Dagen har inte varit het (oh yes!) och modemet fungerade iallafall en kort stund.

Så till de goda gärningarna. Igår, noll. Att min sambo inte drabbades av mer jävlighet från min sida är ett under. Jag förförde honom dock på kvällen, vilket måste vara ett jätteplus. Dessutom fick det mig på bättre humör inför denna dag.

Idag har jag således pendlat en hel del i humöret. Glad och trevlig på morgonen. Modemet börjar funka, jag ler till och med mot folk. Modemet går ner igen, inte såå glad. Lagade god middag till mig och sambon och plockade till och med undan efteråt.

Jag börjar känna att duellande går åt skogen. Jag ska skärpa mig. Imorgon ska jag vara på ett strålande humör. Jag ska försöka iallafall. Måste göra mer bra saker, men framförallt sluta vara en sur bitch.

Konspirationen är total. Internet på jobbet somnade in igen. Time of death 14.13. ADSLet här hemma fungerar inte heller.

Mitt favoritspel ska uppdateras och jag måste därmed ladda hem en stor patch. OMG! Som jag tidigare sagt. De konspirerar mot mig. stenhårt.

Jag är sur, irriterad och arg. Men mest av allt är jag rädd. Tänk om det faktiskt är så att det pågår en hemlig konspiration emot mig? Jag är dem på spåren men kan troligtvis göra mycket lite för att förhindra dem.

Funderar på att äta kladdkaka. Det förtjänar jag. Innerst inne är jag trots allt en 250kgs otränad amerikanska. Och man ska ju lyssna till sin inre röst.

Konspirationer. Bland vissa av mina spelvänner är jag känd för att alltid hävda att det pågår konspirationer mot mig. Det jäkliga är att det faktiskt gör det.

Det var meningen att vi skulle få ADSL hit till den norrländska skogen igår. Modem hämtades, allt pluggades in och inställningarna justerades. Men sen hände det ingenting. Ingenting alls.

Jag som längtat så många timmar, dagar och veckor efter att äntligen få spela igen. Äntligen skulle jag få chansen att hänge mig åt ett av mina många beroenden. Jag skulle få WoWa.

Inom loppet av bara några sekunder hann jag se mitt krossade spelarhjärta falla till marken, spottas på och trampas i. Mitt liv passerade i revy och fingrarna började klia. Jag som hade så stora planer stod där med min sorg och kunde inget göra.

Idag ringdes mediateknik upp. Vi påtalade anslutningsproblemet och fick till svar att de hade problem i just vårat område. Just VÅRAT område. Bara vårat område av alla de områden man kunde ha haft problem i. Jag är säker på att det har med mig att göra. Mitt område drabbas alltid av problem och det kan inte finnas någon annan orsak än de omtalade konspirationerna. Någon, eller något, vill mig illa. Någon, kanske är det regeringen själv, vill inte låta mig ge utlopp för min största passion här i livet.

Mediateknik sa heller inget om när problemet skulle vara fixat. Så säger de bara, de är del i konspirationen mot mig. Säkerligen fungerar ADSLet felfritt den dagen jag åkerhem mot Växjö igen. Men inte tidigare än så. Jag orkar nog inte vara besviken längre, det är så väntat. De konspirerar mot mig.

Men järnvilja och en massa tur har jag triumferat över allt jävelskap jag drabbats av. Nåväl, några iallafall. Internet på jobbet är tillbaka och värmen har släppt, iallafall tillfälligt. 1-åringen och dess bajsälskande föräldrar har nu åkt hem till sig och mina middagar blir återigen helt avföringsfria. Tack och lov för det.

Utöver det har jag inte alls mycket att gnälla över. Just nu känner jag mig ganska tillfreds och nöjd med livet. Vilken skillnad jämfört med gårdagen då jag var arg som ett bi.

Hungern river i magen, tyvärr ska jag bara äta Nutrilett till lunch. Nåja, kroppen ska ju späkas och plågas. Jag försöker intala mig att jag innerst inne är en smal, vältränad och vacker spanjorska men egentligen är jag nog en 250kg fet och otränad amerikanska. Det kunde ju vara värre.

Jag blir tokig. TOKIG!

Internet på jobbet är totalt kaputt. Jag kan inte ens lyssna på radio, än mindre blogga, läsa bloggar eller surfa runt. Jag blir som sagt tokig.

Utöver det med internet så pratades det bajs vid middagsbordet även idag. Middagsbordet som idag bestod av panerad fisk, kokt potatis och gräddsås. Min haträtt nummer ett. Jag är less på hela världen idag. Det är hett, jag har blivit biten av broms fyra gånger idag, myggbetten kan jag inte räkna och getingarna jagar mig. Jag är så jädra sur så det är helt otroligt.

Jag vill hem till Växjö, jag hatar Norrland, jag hatar obygden. Bortlängtan

Jag jobbar vidare på att göra världen till ett bättre ställe med att även idag vara en snäll person.

Trots att både hettan och industrisemestern har anlänt så jobbar jag på. Inte mycket folk på jobbet men de jag mötte idag var jag snäll mot. Hjälpte en kvinna att kopiera upp stora affisher med reklam för en byamarknad (typ). Träffade och var mycket trevlig mot budkillen som hämtade ett paket. Gett komplimanger till 1-åringens föräldrar och varit trevlig mot dem (trots att de även idag har pratat bajs).

Tyvärr har jag också varit ganska gnällig av mig idag. om det är hettan, jobbet eller maten som gör mig sur vet jag inte men det spelar ingen roll. Går man runt och är allmänt gnällig med bara korta stunder av trevlighet och glatt humör blir världen ingen bättre plats. Imorgon ska jag skärpa till!

Magnus på bloggen Positiva Nyheter bloggar vidare kring sina goda gärningar. Likaså gör Gammelmamman Biggis.

Edit: Maruschka (hoppas jag stavade rätt) funderar också på att vara med. Blogga på!

I Biggis kommentarer hittar jag två personer som också är sugna på att hoppa på duellen, gör det Batbut och Jia! jag håller ögonen på er ;P

Hemma från jobbet nu. Internet har inte funkat idag = inget bloggande, ingen radio, ingenting. Mycket tråkigt.

Hett som en finsk bastu utomhus. Jag är nästan naken men önskar att jag kunde ha ännu mindre på mig. Hungrig också men redan nu ser maten ut att bli allt annat än aptitlig. Jag önskar mig hem till Växjö där man själv får välja. Bara en månad kvar nu. Jag ska klara mig, det ska gå.

Ska ut på altanen nu och steka på fläsket lite. Alla här är kräftröda nu, inte jag och det innebär pikar från deras håll. Ha, jag är rädd om mig bara.

Hyfsat nyblivna föräldrar ihop med hyfsat nyblivna farföräldrar blir en synnerligen osmaklig kombination. Tro mig.

Igår satt vi och åt middag. Samma middag som vanligt när det grillas. Grillat kött (alltid fläsk) påsbearnaise och fryst klyftpotatis. Oftast värms potatisen i micron, igår lyckades jag dock få det till att ugnen skulle användas. I vilket fall som helst. Vi satt där och åt när plötsligt 1-åringens föräldrar märker att 1-åringen är lite spänd. Detta tillstånd hos 1-åringen leder tyvärr till en lång och mycket utförlig diskussion som behandlar avföring. Många olika sorter och många olika tillfällen avhandlas alltmedan jag försöker att äta min middag. Inte så att jag är väldigt känslig, men när bajs av alla de slag avhandlas vid matbordet är det äckligt. Det hela blir faktiskt ännu lite äckligare när föräldrarna och farföräldrarna pratar bebisspråk och får bajs att bli nåt GULLIGT (!). Föräldrarna hade tydligen ett stort behov av att få berätta för oss, när, var och hur deras barn bajsar. Fy för sånt.

Jag lovar att aldrig diskutera bajs vid matbordet om jag någonsin blir förälder.

Det är hett ute. Så hett faktiskt att jag får ont i ögonen av värmen och ögonlocken svullnar upp. Jag orkar inte med det här längre. Hösten är mer min årstid, eller möjligtvis våren.

Känner mig extremt ful och klibbig. Håret klibbar i nacken och pannan och jag har en extremt kliande hårbotten idag. Den är fortfarande sårig och sårskorporna kliar. Känns mycket jobbigt. Måste ge mig på jakt efter ännu ett nytt schampoo. fast inte idag.

Datarummet är hett som helvetet självt. Jag orkar inte blogga, orkar inte umgås, orkar inte med mig själv i värmen. På väg ner till källaren nu där det är lite svalare och sätta mig i soffan. Jag ska ta en kall blöt handduk att badda ansiktet och ögonlocken med. Hoppas att hettan och fuktigheten släpper lite snart. Jag mår så dåligt.

Dag två. Jag har varit mycket trevlig mot allt och alla idag. Det kändes som en dag då dominoeffekten var överväldigande. Alla har varit så trevliga mot mig idag.

En kvinna som, liksom jag, letade efter kläder på HMs tjockisavdelning delade jag en mycket trevlig pratstund med. Jag fick en känsla av att hennes dag genast blev lite bättre, liksom min blev. Överhuvudtaget känns det som att jag idag har blivit 'utsatt' för mer trevligheter än vad jag gjort. I mataffären blev jag hjälpt av en annan kvinna som handlade och på KappAhl var en expedit MYCKET trevlig och snäll mot mig. Jag har delat ut massor av leenden och dessutom lagat god middag till min sambo. Utöver det har jag haft ett bra samtal med min mamma. Hennes bror begravdes idag och hon var väldigt ledsen.

Gagga vill också vara med i dominoduellen.Vvar det och sprid ordet vidare. Alla ska börja göra goda gärningar, tycker ni inte?

Har man aldrig hört talas om dominoduellen förut så kan man kolla in detta inlägg!

Fantastisk dag idag. Fantastisk. Vi åkte till Örnsköldsvik och handlade. Shoppingen idag har varit helt fantastisk också. Har köpt Nuxe guldolja och en ofärgad olja för bara 200 spänn. Det var halva priset av ordinarie. Ohh yes! Utöver det har jag köpt en skitsnygg omlottklänning som jag bara är så snygg i. Köpte 2 svarta enkla linnen, hårinpackning, ögoncreme en turkos assymetrisk skuren turkos tröja och en brun tröja med skjorta under. Skitsnygg.

Ikväll ska jag laga till ett recept som ilva tipsat om. Apulisk potatispizza, det verkar supergott.

I övrigt så solar jag och badar. Försöker att blogga men badande är ju såå skönt. Eller hur?

Det är morgon, jag sitter framför datorn och bloggar, smatidigt som jag försöker kommentera, maila och sminka mig. Vi ska ge oss av till en stad idag så jag får handla lite kläder. garderoben är sorgligt tom och jag har INGA linnen längre. Detta måste åtgärdas.

Plankan vi åt igår var ingen planka. Snacka om att jag blev snopen. Istället var det pepparbiff och det var ju gott. Lite antiklimax var det dock. Till förrätt fick vi übergod laxmousse och till efterätt en kolabakelse med hasselnötter. Gudomligt.

Ska hinna med att läsa ut en bok och lägga ut två böcker på stan idag. Lite stressad men det ska nog gå. Nu ska jag sminka mig klart.

Jaha, idag bestämde jag mig hastigt och lustigt för att starta upp en goda-gärningar-duell och redovisar således dagens resultat.

Dagen till ära har jag varit trevlig och lett emot alla som kommit i min väg. Städerskan på jobbet, servitören på restaurangen där vi åt och alla som jag jobbar med. Jag har ett drag som gör att jag gärna spelar smart och kommer med kommentarer. Det har jag idag undertryckt totalt. Word! Småsaker kan tyckas, men inte då, allt positivt räknas och mitt leende kanske gladde någon jag mött idag.

Magnus som har bloggen Positiva Nyheter är med i duellen och berättar om hans goda gärning här!

Biggis aka Gammelmamman är också med i duellen. Spread the word hörrni.

Uppdaterat 20:57

Ilva på Aglio e Olio vill också vara med. Jahoo!

Om bara några minuter ger vi oss av mot Björnstugan för att äta planka. Jag längtar. Det suger i magen. Lunchen idag uteblev eftersom vi ska äta där och nu är jag hungrigare och mer sugen än någonsin förut.

Fick förresten ett tips från Boktips och Betraktelser om Bookcrossing. Gör det ni också. Tänka sig, hela världen som ett stort bibliotek. Jag har aldrig kunnat kasta böcker eller sälja dem, men nu kan jag göra mig av med böckerna på ett bra sätt. Sånt här gör mig glad. Väldigt glad.

Jag ska redan imorgon lägga ut två böcker. Amazing!

Okej, nu gör vi såhär. Häromdagen gnällde jag över att det händer hemska saker och att jag vill förändra världen men inte kan göra någonting alls åt den. Men så fick jag smarta svar. Det är klart att jag kan förändra världen. Därör har jag bestämt mig för att starta ännu en bloggduell. Det finns massor med olika dueller som flyger runt i bloggvärlden, om smink, böcker och skrivande till exempel.

Jag utmanar er på dominoduellen.

Såhär går det till:

• man deltar i duellen i minst en dag, helst en vecka om man kan. Varje dag ska den som deltar i duellen göra en god gärning, helst så många man bara kan.
• När man gjort något bra och känner att det funkar så skriver man ett inlägg i sin blogg om det man gjort och passar samtidigt på att utmana fler att göra goda gärningar. Man kan tex skriva vad man gjort och hur det kändes.
• Gärningen behöver inte vara stor, det hela handlar om att göra bra saker mot människor som behöver det. Det kan vara att lämna några kronor till gatumusikanten, eller att hålla upp dörren för någon som behöver hjälp. Det kan vara att läsa en bok för ett barn eller att ge lite pengar till något bra, kanske att le mot någon som behöver ett leende eller att vara trevlig mot stessade butiksbiträden eller att plocka upp ett skräp från gatan.
• Alla gärningar, stora som små räknas och är mycket värda.

Tanken är att goda gärningar sprider sig som ringar på vattnet elelr som dominobrickor som faller. Sprid det goda vidare!

När man gjort duellen kan man ju skicka ett mejl till mig, eller kommentera i min blogg så länkar jag till inläggen.

Kom igen nu! Det här kan vi ju göra. jag börjar idag och håller på minst en vecka.

Jag skrev just i en kommentar att jag inte tycker att naturligt är bäst. I många fall gör jag inte det. Dilona au naturell är inte så hett faktiskt. Det är som naturell youghurt när man är sugen på fruktyoughurt, det går att äta om man är hungrig, men ingen vill ha påfyllning. Så jag tycker inte att naturlig är bäst. Jag vill ha flärd och glamour. Få känna mig snygg och helst lite rik.

Men liksom, vem är sådär skitsnygg direkt när man vaknar på morgonen? Jag måste få på mig kläder och åtminstonde mascara innan jag släpps ut på gatorna. Man vill inte bli infångad och satt på zoo när man går ut. Med smink, fixat hår, höga klackar och lite bling bling känner jag mig tio ggr snyggare än när jag är naturlig. Jag blir sådär skitsnygg som man bara kan bli när man är onaturlig.

Vissa dagar när jag känner mig exceptionellt snygg och fantatsikt så brukar jag ställa mig framför spegeln (INTE helkropp!) och posa för mig själv. I vissa vinklar är jag nästan modellsnygg. Jag suger in kinderna lite lite och sträcker på halsen så dubbelhakan liksom försvinner. Sen vrider jag lite på ansiktet och ger spegeln en förförisk blick. Så vill jag alltid se ut, lite förförisk med snygga kindben och helt utan dubbelhaka. Fan vad snygg jag är då.

De som pushar för att vara naturlig kan inte vara kvinnor. No way! De vet inte hur mycket som faktiskt krävs för att vara naturlig. Ben ska rakas, ögonbryn plockas, kroppen ska peelas och håret vara blankt. Det är så mycket arbete och ändå ser man inte snygg ut. Inte sådär modellsnygg som jag kan bli framför spegeln vissa dagar. Ska man ändå lägga ner så mycket jobb kan man lika gärna sminka sig och klä upp sig också. Naturlig suger.

När jag blir över 40 och får ögonlock som hänger som på en sur gammal bulldog ska jag lägga mig under kniven. Ja, det ska jag faktiskt. Mina ögonlock är redan nu lite slappa och hängiga, inte så mycket att det behöver åtgärdas eller ser fult ut, men när huden börjar bli slappare och inte lika elastisk längre kommer ögonlocken att resa neråt. När det händer kommer jag, som sagt, att lägga mig under kniven. Jag tror att det kommer att behövas faktiskt. Tänk om mina ögonlock blir lika fladdriga som mina underarmar. Det vill väl ingen? Kalla mig fåfäng, jag lever i en fåfäng värld och jag vill kunna se modellsnygg ut framför spegeln (i vissa vinklar, vissa dagar, inte helkropp, med smink osv) även när jag blir äldre.

Det är ju fullständigt barbariskt vad vissa människor äter. Idag åt vi ugnspannkaka med bacon, bara det är ju att häda, det ska vara fläsk. Men alltså, lägger man bacon i ugnspannkakan så vet man instinktivt vad som ska vara till, en god sallad, lite lök, kanske en klick gräddfil och sen toppa med lite salt. Så SKA det vara, faktiskt. Men nej då, här är folk sådanan barbarer att de äter SYLT och SOCKER (!) på sin ugnspannakaka med bacon. Vad är det? Får man verkligen göra så? Är det här ett välkänt och accepterat fenomen som jag bara har missat? Upplys mig någon.

Utöver det hände något väldigt bra idag. Det har köpts körsbär, jordgubbar och nektariner. Mums. Imorgon på jobbet kan jag fika något smarrigt, om jag inte äter upp det redan nu vill säga.

Mamma sitter nu på tåget påväg till Östersund för att vara med på sin brors begravning. Han blev 53 år gammal och dog helt plötsligt av en hjärtattack. Hoppas hon klarar sig bra.

Vad som verkligen skrämmer mig med terrorism är det som följer i terrorismens spår. Det är som att de ansvariga inte förstår vad deras handlingar för med sig.

Om det nu visar sig att al-Qaida står bakom attacken så kommer det att innebära helvetet för alla muslimer runt om i Europa. Segregation och rasism är redan en del av vardagen men misstron och misstankarna mot muslimer kommer att öka ännu mer. Fanatismen som en mycket liten del av muslimer ägnar sig åt förstör så mycket för andra muslimer.

Rädslan för muslimer kan vi redan se i vårt samhälle. Efter den 11e september var jag själv orolig och det framstod i tidningar som att man borde vara rädd för muslimer. Efter det så har jag haft mer kontakt med Islam, med besök i Malmös moské och samtal på nätet med muslimer och den där oron har försvunnit. Muslimer i allmänhet är inte särskilt olika alla andra grupper och de allra flesta är lika fredliga som du och jag. Islam predikar inte terrorism, vissa fanatiska extremister gör det.

Om de bara kunde förstå att deras dåd inte hjälper muslimer världen över. Tvärtom så förvärrar de bara situationen för alla miljoner utövare som redan nu drabbas av misstro och rasism.

Plötsligt känns allt så himla osäkert igen. Flera explosioner i Londons tunnelbana och på bussar med många döda och skadade. Ännu en terrorattack?

Det får aldrig bara vara nog. Man får aldrig en chans att slappna av och inte må dåligt över tillståndet i världen. Och här är jag, utan någon som helst chans att påverka till det bättre.

Det är för mycket som varit för fel den sista tiden. Först dog min morbror, sen fick hans fru en hjärtattack, Mamma och hennes sambo flyttar isär, mina systrar mår dåligt och jag sitter här i jädra skitnorrland och kan inget göra. Nu dör folk som flugor i London. Ett människoliv är värt så lite, det är så lätt att kasta bort.

Vilken sjuk värld vi lever i. Jag kommer aldrig kunna skaffa barn, det händer för mycket hemskt.

En 33-årig man har vid flera tillfällen våldtagit en 2-årig flicka han varit barnvakt till. Dessutom har ham smittat henne med klamydia. Helt jävla otroligt. Ska jag ha barn blir jag tvungen att vara hemmafru, kommer aldrig våga lämna mina barn till någon. Inget dagis, ingen skola, ingenting. Jag kommer vara tvungen att gå american-style och hemskola mina barn.

På allvar, man kan inte lita på någon.

Och så kom torsdagen. Veckans näst sista arbetsdag och jag borde längta till helgen. Fast jag gör inte det för troligast är att inget kommer att hända och vi inget kommer att göra.

Imorgon ska vi på restaurang med jobbet och äta planka. Detta innebär, tack och lov, att vi kommer att sluta tidigare.

Planka som maträtt är nog ganska ute. Fast jag tycker att det kan vara fantastiskt gott. Funderar på att införskaffa några plankor att ha hemma till mig och Haspe. Då kan vi käka planka närhelst vi känner för det. Fast det förstås, man måste köpa hem kött och göra god sås också.

Något mycket konstigt. Flygplan krossade ko. Snacka om udda nyhet.

Ser du det där genomskinliga ovanpå grädden?. Det är ångest.

Idag åt vi fläskkotletter. Så långt allt väl. Till detta serverades kokt potatis (inte såå väl). Iallafall, tillagningen av detta går till som följer:

• Först lägger man smör i pannan, 2 matskedar räcker, men det är kanske lite lite.
• Sedan steker man fläskkotletterna och när de är klara häller man pannans innehåll i en ugnsfast form.
• Mer fett läggs i pannan, resten av kotletterna steks och allt hälls i den ugnsfasta formen.

Nu har vi alltså en ugnsfast form full av kött och fett. Men ännu är maten inte klar.

• Potatisen skalas (ja faktiskt)  innan den läggs att koka i ca 35 minuter (Vem sa nåt om vitaminer, vem sa nåt om överkokt?)
• 1 st förpackning med vispgrädde tas ut kylskåpet (observera att det måste vara 5dls förpackning!) och hälls över köttet i den ugnsfasta formen.

När allt är klart, tas det av plattan respektive ugnen och bärs fram på bordet för att avnjutas.

Ser du det där genomskinliga ovanpå grädden? frågar jag min Haspe. Det är ångest.

För ja, så är det faktiskt, ovanpå vispgrädden i den ugnsfasta formen flyter ett tjockt lager fett (tänk ca 1 cm) och detta kallas då, tillsammans med grädden, för 'den goda såsen'. 'Såsen' är dessutom helt smaklös. Det är inte utan kväljningar jag tar mig igenom måltiden som bestod av: Grädde, matfett, sönderkokt potatis och hårdstekt kött. Och detta kallas mat? Knappast

Jag funderar på att dricka Nutrilett till middag också, till och med DET är godare än det här.

Jag älskar sommarmat, det är något romantiskt och sensuellt över solvarma jordgubbar, krispig sallad och en välgrillad bit kött. Något av det bästa med sommaren är all den grillade maten man äter. Denna sommar har dock gjort mig besviken på många sätt.

Vi äter grillat kanske 1-2 gånger i veckan, det är helt okej antal men kvaliteten på det grillade gör mig nästan sorgsen. Här hos Haspes föräldrar har man ingen möjlighet att styra matvalet och måste således äta vad de tycker är gott. Visst är det gott med grillad fläskfilé men inte när den är det enda som grillas. Dessutom är den alltid kryddad på samma sätt och serveras med Pommes Chateau körda i micron och påsbearnaise. Grillat, som är det bästa med sommaren, känns plötsligt extremt tråkigt och förutsägbart. Tanken på bearnaisesås över ljumma mjuka potatisklyftor känns så himla B jämfört med vad jag visualiserar när jag tänker på grillat.

Jag vill verkligen pusha för att äta mer av den goda grillade maten. Tänk revben med chili-, lime- och honungsmarinad som serveras med hemmagjord potatissallad, ett gott lantbröd och körsbärstomater. Där finns den sensuella grillningen. Där finns den sommarmaten jag tänker mig.

Eller varför inte grillad aubergine och zucchini med vitlök och olivolja. Det ihop med folielindad lök med örtkryddor och en fräsch grönsallad. Det är sån sommarmat jag vill ha.

När jag skaffar egen grill ska vi bara äta gott grillat och inga jädra micrade Pommes Chateau, sådeså.

Nutrilett till lunch idag igen. Börjar vänja mig mer och mer vid smaken och tycker faktiskt att det smakar helt okej. Just nu är jag dock väldigt sugen på både godis och chips. Av någon outgrundlig anledning. Men kroppen ska späkas och alltså blir det inget sånt. Inte för att jag hade fått tag på det ändå, jag är mitt ute i den norrländska skogen.

Antagligen har det bara att göra med att jag inte kan motionera just nu som jag känner ett extremt sug efter det. Min klantiga 'sparka-knät-i-sängen'-manöver gör det smärtsamt att ta mig framåt, uppåt och åt alla håll. Det känns väldigt jobbigt att ha ett sug efter något och inte kunna göra något åt det. Ännu värre eftersom det för en gångs skull är något som faktiskt är bra för mig jag längtar efter. Jag vill träna!

Väldigt svårt att ta sig upp ur sängen i morse. Bokstavligt talat. Mitt knä som jag slog i sängkanten igår är idag svullet och ganska stelt och gör ont. Jag jobbar ändå. Pengarna behövs och jag sitter ju ändå nästan hela dagarna.

Det är det jag känner att jag eftersträvar när jag köper smink och gör mig iordning. Jag vill se fräsch ut, var sådär naturligt snygg. Oftast blir det dock för mycket smink, för mycket färg. Det måste ha att göra med att jag tycker det är så förbaskat roligt. Jag älskar att sminka mig och se vad jag kan göra, hur jag kan se ut. Det innebär att det naturliga får ge vika för det extravaganta. Min svaghet är dagmakeup, kvällen klarar jag lätt, så kan man vräka på med allt det som är roligt med smink. jag blir vild när jag får chansen.

Men idag ser jag iallafall bara fräsch ut.

På fredag är det sommaravslutning på jobbet. Vi ska till björnstugan och käka planka. Jag ska äta oxfiléplanka. MUMS! Vi har aldrig råd att äta sånt gott kött hemma så jag ska verkligen njuta.

Även om riktigt kött just nu är en mycket liten del av vår kost så äter vi ganska mycket köttprodukter. Det är det slut med till hösten. No more korv och sånt skit. Jag ska börja äta vegetarisk billig mat på veckorna för att ha råd med riktigt kött eller fisk till helgen. Jag äter hellre en riktig köttbit i veckan än korv och köttbullar 4 ggr per vecka. Fast kyckling blir svårt att äta mindre av, det är ju så förbannat gott. Fast jag ska skära ner på det också nu och istället äta bra god kyckling istället för billig tysk eller dansk skitkyckling. Helst ekokyckling. Det är ju dyrt men ska gå ändå.

Det är en härlig kväll men lite för hett. Har tyvärr slagit knät i sängen och har nu så fruktansvärt ont. Det känns jobbigt, speciellt med tanke på att jag har haft en hel del problem med mina knän.

Imrogon jobbar vi på som vanligt. Jag skannar, skannar, skannar och vad Haspe gör vet jag inte alls. I helgen vill jag verkligen ta mig till nån stad för att få se lite människor åtminstonde. Här händer inget spännand eoch man ser aldrig något nytt. Jag har ett behov av att se nya saker, träffa nya människor och göra något stimulerande.

Vi åt hamburgare idag, det är ganska gott men kan inte på långa vägar mäta sig med vad jag lagar hemma. Det är nästan alltid så, det man kan köpa helfärdigt eller halvfärdigt  är inte lika gott som att göra det själv. Säkerligen är det inte alls lika nyttigt heller.

Som vanligt, både hemlängtan och bortlängtan är stor.

Jag kan så himla lite om kärlekssmärta och det är jag tacksam över. Visst, jag hade min högstadieperiod då jag alltid mådde dåligt över att jag var 'den enda' som inte hade pojkvän. Självklart var det inte så det var, det var bara så att de som var ihop verkligen sågs. Hormonstinna tonåringar har en tendens att hångla och uttrycka sin sexualitet i varje korridor. Ett tag sa jag till folk att jag hade så mycket att göra, att jag inte var intresserad av killar  "för det finns ändå inga snygga här". Det är klart jag ljög, i hemlighet var jag ju kär i en ny kille varje vecka men ingen av dem var intresserad av mig förstås. Jag kände mig så jäkla ful när jag gick i högstadiet. Tjockheten stod mig up i halsen och jag tänkte på det för jämnan. Dessutom kände jag att jag alltid hade fula kläder och inte tillräckligt med pengar.Jag kände mig ensam när folk hånglade i korridorerna.

Visst, det gjorde ont att känna sig så ensam, men det är ändå inte kärlekssmärta, så känner ju varenda singeltonåring nån gång under högstadiet. Allt det där tråkiga tog ändå slut när jag blev tillsammans med min älskling. Hos Haspe är jag så trygg. Jag vet med säkerhet att han älskar mig och att jag älskar honom. Det är så skönt att slippa oroa sig om man duger eller inte. Jag vet att hos honom är jag fantastisk.

Jag vill aldrig behöva känna den kärlekssmärta som så många drabbas av och känner allt för väl, men jag inser att om Haspe någonsin lämnar mig så bryter helvetet lös.

Jag tror att jag faktiskt lyckats placera mig själv på bloggkartan nu. Återstår bara nu att försöka se till att jag pinga den och Nyligen automatiskt. Det blir lätt glömt när jag ska pinga dem manuellt. Jag håller på att lära mig mer om bloggande, även om det ibland känns som att det går i snigelfart.

Så mycket teknik jag borde lära mig. Tack och lov att Ullis lovat att lära mig lite och dessutom lovat att koda min blivande hemsida (!) i utbyte mot att jag lär henne lite om smink. Oooh vad glad jag är att jag har vänner med andra intresseområden än jag själv. Vi har alla våra specialområden.

Ännu en arbetsdag. jag är så trött så trött. Dagarna går så sakta.

Ni räddar väl skogen varje dag på Ett Klick För Skogen ? I slutet av juli går tiden ut för skogen.

NARS rouget är verkligen snyggt. Har det idag också och det ser så himla bra ut. Det enda gisslet just nu är att jag måste köpa en ny rougeborste. Det går ju bara inte att ha billig syntetborste från HM till mitt nya rouge. Nä, äkta hår ska det vara och alltså kosta skjortan. Ska kika runt lite på nätet idag.

Jag har länge varit, och är fortfarande, på jakt efter ett sminkbord. Har sett några som kanske skulle funka, men de har inte varit särskilt snygga.

Det vet däremot Sessan bot på. Hon har gjort om ett gammalt sminkbord och blev ursnyggt! Jag ska göra något liknande. Det är verkligen hur läckert som helst. Här finns sminkbordet.

Nu är mina sminkbordsproblem nästan lösta. Jag ska bara hitta ett gammalt sminbord att göra om. Fantastiskt.

Jaha, så var det ÄNTLIGEN måndag. Efter jobbet var det rena springturen till postlådan där mitt rouge låg och väntade på mig. Jag önskar att det hade kommit i fredags så att jag kunnat testa det i helgen men en eftermiddag får duga.

Mitt första intryck är att färgen känns rätt vanlig. Jag hade förväntat mig en speciellt fräsch nyans men den ser ut som ett ganska ordinärt rouge. Ända tills jag faktiskt testade det..WOW! Vad snyggt det blir. Många rouge med glitter kan kännas lite tacky, det blir för mycket glitter och i solen strålar man nästan ikapp med den. Detta rouge skimrar också, men det känns inte för mycket. Jag gick ut i solen för att kolla hur det ser ut i solsken. Svaret är: Snyggt! Jag är kär, faktiskt. Det känns väldigt fräscht, ser inte 'smutsigt' ut på kinderna (vissa rouge gör att man bara ser flammig och smutsig ut) och passar mig jättebra. Om det var värt 240 spänn ur min begränsade kassa får vi se, men just nu verkar det jättebra. Om det här intrycket håller i sig så förstår jag hypen. Det är svårt att hitta ett rouge som är riktigt snyggt men det här kanske är det?

Spring och köp! ;-)

Har kollat runt på lite olika recept idag. Jag är hungrig och dessutom sugen på att testa något nytt. Ilva som har bloggen Aglio e Olio publicerade ett recept på Apulisk potatispizza som lät helt gudomligt gott. Det ska jag testa nästa gång vi åker och handlar.

Har ätit Nutrilett till lunch idag. Hoppas att vi får god middag, jag tänker BARA på mat. Det är då jäkligt vad man ska späka sig och plåga sig. Fast det känns som att med den diet man håller i detta hushåll så är nutrilett enda alternativet för att hålla mig inom en någorlunda rimlig kalorigräns om dagarna. Det som känns jobbigast med allt detta är att jag inte kan träna. Konditionen som blivit hyfsad har nu återgått till 'flåsa helt utan anledning'-stadiet. Det känns psykiskt jobbigt att hamna i en sån här svacka. Jag funderar mer och mer på att tacka nej till jobb här nästa sommar. Jag är hellre i Växjö eller Lund där jag själv kan bestämma över vad som ska göras, ätas och handlas.

Jag känner att allt går på ren rutin nu för tiden. Upp tidigt, äta frukost under tystnad, jobba, jobba, jobba, äta middag, kolla på tv, sova, åka och handla på fredag, äta grillat, sex på lördag, vila hela söndag och så börjar veckan igen. Det är så förbannat tråkigt och förutsägbart. Vi har börjat prata om samma saker varje dag. Jag gnäller om min hemlängtan, Haspe berättar vad 'he-he-he' på jobbet sagt. Ibland ringer jag mina vänner, men det är så svårt, jag har egentligen inget att berätta.

På jobbet gör jag samma sak hela tiden, scanna, scanna, scanna och skriva in långa kryptiska filnamn. Det blir många långa timmar sittandes på röven. Jag funderar på om det är såhär livet kommer se ut när jag slutar plugga och börjar jobba på allvar. Jag vill inte ha ett liv som ser ut såhär, det skulle jag inte orka med. Det känns så hjärndödande tråkigt.

Idag äter jag visserligen Nutrilett till lunch men det hindrar ju inte från att dela med mig av ett recept på kyckling som jag mer än gärna skulle äta idag.

Dilonas Kycklingfilé med banan- och currysås  4 port  Kalorier: Mycket få, såsen ca 75kcal

4 kycklingfiléer

½ msk olja

salt

peppar

Så här gör du:

Mycket enkelt. Stek kycklingfiléerna i oljan. Salta och peppra. Ta kycklingen ur pannan. Skär upp den lite snyggt. Servera med basmatiris/couscous/bulgur med den goda curryssåsen.

Såsen:

Det här behöver du:
1 st banan, skivad
1 msk matolja
1 tsk curry
2 dl vatten
0,5 st buljongtärning kött
1 msk mango chutney
3 msk färskpressad apelsinjuice
färsk rosmarin finskuren, men ej nödvändig
peppar
salt

Så här gör du:
Skala och skiva bananen. Fräs curry (ca hälften) i pannan med lite matfett. Stek bananskivorna hastigt. Tillsätt vatten, buljongtärning och mango chutney. Låt koka några minuter!
Mosa bananen i pannan, med en gaffel eller liknande. Smaka av med salt, peppar och ev. rosmarin.

Jag har planer på att starta upp en egen hemsida någon gång till hösten. Tyvärr kan jag ingen kodning alls, men min goda väninna Ullis har lovat att hon ska hjälpa mig med det. Hela grejen känns väldigt spännande och nu funderar jag en del på design och så. Planen är väl att jag ska flytta min blogg till den påtänkta hemsidan någon gång lite senare. Det kommer inte att vara särskilt dyrt och det känns väldigt skönt. Wii, allt är så spännande just nu. Är inte heller riktigt säker på vad jag ska ha för domännamn men det ordnar sig också.

Jag dansar i dimman
i nymånens sken
och jorden är trumman
vilken uppå mina ben
nu virvlar i midnattstimman

och älvorna dansar så nära intill
i slöjor de sveper mitt sinne
månen är trött och tiden står still
i doften nu sänkt är mitt minne
av blommande kamomill

Har legat ute och stekt i lite över en timme nu. Anar ännu ingen skillnad i hudnyans. Kanske är det meningen att jag ska vara bleklila? Jag ska väl snart ge mig ut igen, det är ju det här vi längtar efter hela året. Fast jag kan tycka att stekandet känns lite jobbigt.

Idag ska det jävlar i mig motioneras också. Jag mår lite dåligt. Är fetare nu än jag någonsin varit. Kombinationen av fet mat och stillasittande här i Norrland är förödande för min hälsa. Det gick ju så bra i Växjö, maten funkade, träningen fick jag. Här sitter jag bara på röven hela dagarna och äter mat med mycket grädde. Det är så förödande för självkänslan att känna sig fet. Ska försöka köra på träningscykeln några gånger i veckan nu. Så jag får någon motion och konditionsträning åtminstone.

Hemlängtan är verkligen stor just nu. Liksom bortlängtan.

Dagen ser ut att bli fantastisk. Jag ska försöka sola en stund. Idag har jag kjol på mig så mina bleklila ben kan få se solens strålar. Vet ni vad som är jobbigt med att ha kjol? Jag har nästan bara kjol på hösten/vintern eftersom man då kan ha strumpbyxor. Mina lår klibbar liksom ihop annars. Fy för klibbiga lår. Jag ska bli så smal att mina lår inte nuddar varandra. Eller nåt sånt.

Sovit jättelänge idag. Frukosten intogs klockan 11. Jag känner mig alldeles härligt slapp och slö.

Börjar få ett alltmera desperat behov att åka in till en stad för att få lite handlat. Har upptäckt att mitt enda hela linne inte längre är så helt. Fan. Jag borde lära mig att shoppa mer och oftare. Det får inte gå så långt att man faktiskt inte har något att ha på sig. Pamela Andersson hävdar att hon inte gillar kläder eftersom de alltid får en att se tjock ut. Hon är hellre naken. Det är inte jag. Jag vill vara så lite naken som möjligt. Min egen nakenhet är bland det osexigaste som finns. De enda gångerna jag känner mig sexig naken är när jag har sex. Tack och lov att man slipper kroppsnojorna då. Man läser ofta i tidningar om tjejer som draperar täcket på ett visst vis, ligger i vissa vinklar och måste ha ljuset släckt när de har sex för att vlkar och sånt inte ska synas. När jag har sex skiter jag i allt sånt. Det är så befriande. Jag borde ha sex mycket oftare.

Dags att ge sig ut på altanen och steka en stund. Hellre brunfet än blekfet antar jag.

Ätit god mat och spelat kubb idag. Druckit god Cuba libre. Myggen i Norrland är det värsta som finns, trots myggspray och heltäckande kläder biter de en nåt fruktansvärt.

Jag planerar att förföra min man ikväll. Sex finns absolut inte på kartan på veckorna, vi är båda alldeles för trötta. Man orkar verkligen ingenting när man bara jobbar hela tiden. Dessutom är det mycket svårt att liksom komma i stämning när man vet att hans föräldrar ligger i rummet ovanför. Det är nästan så att man känner sig som en oskuld på nytt.

Dagen har, ur bloggsynpunkt, varit dålig. Sitter på modem och kan knappt kolla in några bloggar alls. Vad mycket spännande jag måste ha missat. Får ta igen det på jobbet på måndag då jag har snabbare uppkoppling.

Dagen till ära (det är helg och solen skiner) så vill jag bjuda på ett recept som passar utmärkt som tillbehör till grillat kött eller grillade grönsaker. Eller varför inte i pitabröd ihop med färsk sallad. Det är såå gott!

Dilonas urmumsiga bönsalsa  ungefär 4 port   ca 90kcal

Det här behöver du:
240 gram kidneybönor dvs en 400gramsburk fast avrunnen
1 st tomat
0,5 st grön, gul eller röd paprika
1 st salladslök (ersätt med vanlig lök om det passar bättre)
1 msk persilja finhackad
1 msk färsk koriander finhackad (kan ersättas med lite pulver men det är inte riktigt samma smak då)
1 klyfta vitlök finhackad
1 msk chilipeppar finhackad (eller pulver men då ungefär en halv tsk) 
1 tsk olivolja
salt
peppar

Så här gör du:
Hacka tomat, lök och paprika i små bitar. Hacka örter och kryddor fint. Blanda samman allt. Ringla över lite olivolja, krydda med salt och peppar. Låt stå i kylskåpet ca 20 minuter så det får gotta ihop sig. Servera med ett gott bröd, en bit kött kanske eller ät som den är med grönsaker i pitabröd.

Vad besviken jag blev. Sprang till postlådan igår drekt jag hade kommit hem från jobbet för att kolla om mitt rouge från NARS hade kommit än. Det hade det inte. Nu får jag vänta till på måndag. Tidigast.

Idag ska det ätas surströmming. Inte för mig inte! Vägra. Får försöka hålla mig undan, lukten är verkligen inte nådig.

Funderar på att sola även om det är emot mina principer. Bleklila ben är ett modestatement! Det är tillräckligt svalt ute för att jag faktiskt ska överleva en sådan strapats.

Utöver detta verkar dagen bli rätt händelselös, som de flesta dagar här i Norrland.

Jag minns somrarna vi brukade ha. En nyckelpiga var en förtrollad prinsessa, fiske i en vattenpöl, varma dagar med cykelbyxor och en picknickkorg. Dagarna var fyllda av äventyr och spänning, kvällarna ljusa och lockande. Morgondagg i trädgården, jag visste med säkerhet att en fe spridde ut dem på nätterna och att de egentligen var förtrollade kristaller. Barnasomrarna var magiska. Sofie minns du när vi gick till Konsum på morgonen för att köpa vattenmelon, vidare till fiket och köpte gårdagens bullar sen till stranden? Livet lekte då. Femton kronor blev en strips som vi åt till lunch och tio kronor ett åk i vattenrutchkanan. Jag älskade livet vi hade och dagarna som var underbara. Jag funderar mycket på hur du hade det, vad du tänkte och tyckte, om du minns det på samma sätt som jag minns det?

Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Jag önskar att jag kunde gå tillbaka till alla hemska dagar och skydda dig från dem alla. De gjorde dig så illa. Jag förstod inte då hur illa. Jag visste inte vilka konsekvenser det skulle få. Hur dåligt du skulle må. Egentligen förstår jag nog fortfarande inte.

Skulle vilja ge dig allt det jag hade, allt det jag fortfarande har. Jag hade det alltid så lätt, inget att oroa mig över. Och du hade det så svårt, har det fortfarande svårt. Kanske har det faktum att jag alltid haft det så lätt, så bra, gjort det svårare för dig. Hur ska någon som inte upplevt det du upplevt någonsin kunna förstå och hjälpa? Jag är så himla dum och oförstående, kopplar bort allt det svåra för jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är däför jag nästan aldrig ringer, jag kan inte hantera all smärta Sofie. Jag vet inte hur man gör och vill nog inte lära mig heller. Att lära sig innebär så mycket som jag inte vågar, som jag inte vill uppleva.

Jag önskar att alla dina dagar kunde vara som mina magiska somrar och att allt det onda bara kunde försvinna. Du är så stark. Att må dåligt betyder inte att man är svag Sofie, det är du bevis för. Jag önskar att jag var lika stark som du, jag skulle se till att du aldrig mer behövde må dåligt.

Jag älskar dig lillasyster.

Jag vet att jag är seg och lite efter men jag har just upptäckt Nyligen.se och upptäcker att jag kommer att bli bloggberoende. Jag får helt enkelt ge upp alla planer på att någonsin skaffa riktigt jobb och familj eftersom jag kommer ägna mitt liv åt bloggande.

Nu ska jag snart surfa runt lite och lära mig mer om vilka sidor alla bloggare hänger på och hur jag kan fixa olika grejer.

Snart lunch. Jag är hungrig och ska äta god matlåda som jag gjorde i veckan. Det är hyfsat magert och mumsigt så in i norden.  Receptet är som följer:

Dilonas Korvgryta Marrakesh  2 port  ca 25 minuter ca 490 kcal

Det här behöver du:
70 gram bulgur (70 gr 1,25 dl)
2,5 dl hönsbuljong
3 st grillkorv, 18 % fett
50 gram röd gul lök (50 gr 0,5 st)
2 st tomat
1 tsk margarin
1 tsk spiskummin
0,2 dl persilja
1 dl kikärter kokta med salt
1 dl matlagningsyoghurt sås
0,5 klyfta vitlök pressad, sås
0,5 tsk sambal oelek sås

Så här gör du:
Tillaga bulgur i buljongen enligt anvisning. Skär korven i bitar. Skala och hacka löken. Skär tomaterna i bitar. Stek korv, lök och tomater i margarin i stor stekpanna. Krydda med spiskummin och persilja. Blanda ner kikärter och bulgur.
Rör ihop såsingredienserna och blanda ihop. Servera och njut!

Äntligen händer något i Sverige som syftar till att minska diskriminering och öka jämlikheten. Tjetaxor och killtaxor försvinner och krogar måste ha samma åldersgräns för killar och tjejer. Bra!

På ett personligt plan innebär det att jag och min älskling kan gå ut tillsammans och det känns väldigt bra.

Tyvärr har det nu också blivit olagligt att ladda ner upphovsrättsskyddat material. Våga vara pirat. Hur ska jag nu ha råd med musik?

Spanien har tagit ett stort steg framåt och numera godkänt homoäktenskap. Tack för det! Nu är frågan väl bara när Sverige tänker följa i Spaniens fotspår och ge homosexuella rätt till äktenskap.

För att vara världens mest jämlika land tycker jag att det är mycket som är väldigt fel fortfarande. Förändring efterlyses!

Utöver det, varför kan inte tidningarna bara ge upp alla rykten kring prinsessan Diana? Det kommer nya påstående månad efter månad och folk försöker fortfarande tjäna pengar på hennes död. Någon gång får det väl ändå vara nog?